Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omänskligt det rådande systemet är, ty det
är med stor frenesi, som folk söker sin
kompensation för vardagstrista eländen. Men den
kompensationen kan jämnställas med den
”hjälp”, som kvacksalvaren ger den sjuke. Till
vilka fria världar för oss filmen av i dag?
Den för oss bara till den livsfrånvända
förljugenhetens och de falska illusionernas
Hades-skugga!
Rent fysiologiskt ger film intryck av
rörelse och liv. Detta är en illusion, som beror
på en det mänskliga ögats egenskap, eller
defekt om man så vill. Men även på annat plan
ger filmen illusioner: den ger sig sken av att
skildra verkligheten. I sanning en paradox!
”Kameran ljuger inte” —- men filmen ljuger
konsekvent! Så uttrycker man dagens film i
koncis formel.
IY.
Filmen av i dag spelar in i samhällslivet på
ett sätt, som många har svårt att föreställa
sig. Dess inflytande är oerhört. Se bara, hur
ungdomen påverkas av modegalenskaper, hur
kosmetiken populariseras, hur
”skönhetsvår-den” står på dagordningen — kort sagt: hur
ytligheten grasserar! Men så är också all film
kapitalistisk propaganda, nästan utan
undantag. En film skildrar kanske i början en
fattig-miljö, på ett ganska trovärdigt sätt.
Men det är bara ett trick. Publiken känner då
lättare igen sig, lever med och kan lättare
identifiera sig med personerna på vita
duken. Filmen rullar vidare •—• helt omärkligt
kommer jättebluffen: den fattiga flickan,
otroligt elegant klädd och sagolikt skön, får
kyrkbröllop med en miljonär; den fattige
pojken räddar en direktörs dotter och får både
flickan och halva firman. Plappy end — med
missromankärlek och arbetsfri inkomst.
Happy end —• om så filmhandlingens eventuella
logik kräver motsatsen. Happy end — om så
verkliga livet predikar tragedi.
Det är en för slaveriet gynnsam
propaganda: den förvekligande och dådlösa
hängivenheten åt drömmen om arbetsfri inkomst, en
lotterimoral, där man hoppas på, att ”lyckan”
till sist ska komma, precis som det i
filmerna alltid klippes in en miljonär, som räddar
situationen. Sålunda förfäar filmen massorna
och gör dem inte bara ohågade utan också
odugliga till kamp för en bättre tingens
ordning. Ty filmen lär, att allting ordnar sig
till slut, bara man väntar och hoppas. Livet
däremot, som vi naturligtvis borde rätta våra
handlingar efter, lär att ingenting fås utan
kamp.
Filmregissör Arne Bomebusch skriver i
ABF:s filmstudieplan: ”Det är filmens
stora lögn att kvinnan inte har någon annan
relation till tillvaron, än hennes relation till
mannen i hans egenskap av älskare.”
Tänk själv efter! Slutar inte 99 procent av
alla ”kärleksfilmer” med, att de tu får
varandra? Och ändå är det så här i livet, att
först efter bröllopet börjar svårigheterna och
kampen. Men filmens värld är förunderligt
sirapssöt —• och dess sövande dofter är ett
farligt gift. Opium för folket —• ingenting
annat. Enligt vad filmerna lär oss, är jorden
befolkad av dels miljonärer och dels
undersköna kvinnor. H. James Forman har i USA
gjort en undersökning och fastställt, att endast
5 procent av de i filmerna framställda
människorna utgjordes av fattiga. Resten var
ekonomiskt oberoende. Forman gör följande
kommentar: ”Skulle världens befolkning vara
fördelad som på filmen, skulle det inte finnas
något lantbruk, ingen industri, inga andra
livsuppgifter än mord, inga ekonomiska problem,
ingen ekonomi alls!” Man kan gå ännu längre
och säga, att det skulle inte finnas några
människor alls, ty i filmens värld framställes
kärleken inte bara pigromantiskt, utan också
befriad från biologiska följder. Nästan som en
nydiktning av myten om den obefläckade
av-lelsen förefaller de filmer vara, där en
kvinna tillåtes få ett barn.
Vad de socialistiska och folkliga rörelserna
med ihärdig propaganda och strävsamt
arbete byggt upp, det raserar några
dussinfilmer ganska kvickt. Allt tal om kampens
nödvändighet förklingar ohört, så länge filmen
snärjer publiken i förljugenhetens och de
falska lyckodrömmarnas farliga fångstarmar.
Därför är det de revolutionära
organisationernas och de för vett och kultur arbetande
folkliga rörelsernas plikt, att ta filmen under
behandling och — med användandet av ett
gammalt ord från de fackliga striderna — be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
