Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
parlamentariskt underlag. Den s. k.
”parlamentarismen” är slutgiltigt avskaffad.
Iförtroende till den inrepolitiska
maktför-stärkningen och ryggtäckningen genom
an-tikominternfördraget dra japanerna ut till
nästa stora slag: i form av ett
”gränsintermezzo”, som hittills enligt den japanska
terminologin ännu inte antagit formen av ett krig,
börja stridigheterna mot Kina, och avsikten
med dessa är erövring och behärskande av det
kinesiska käm-området. Som skäl för detta,
mot all moral och alla regler stridande infall
i ett rike utan föregående krigsförklaring,
anför Japan, att Kinas regering vägrat gå
vidare på eftergifternas väg. Då dessa
”förblindade folkförförare” inte vilja gå med på de så
ofta och i all vänskaplighet förelagda
fredsvillkoren, så återstår det för de japanska
statsmännen ingenting annat än vapenmakt — ty
deras enda mål är ju ”säkrandet av freden i
Asien”!
Men hur sågo nu dessa fredsvillkor ut, på
vars snöpliga avböjande Japan tyvärr måste
svara så ovänligt och hårt? Det var fyra
ständigt återupprepade fordringar:
A) Erkännande av Japans monopol på de
asiatiska marknaderna.
B) Det kinesiska råmaterialets utnyttjande
”i gemensamhet med Japan”.
C) Japan övertar Asiens skyddande mot
Sovjetunionen.
D) Ovillkorligt förtroende till Japans
gudomliga mission som ledare för alla Österns
folk.
I en mindre diplomatisk formulering och
översatt på ett språk, som sämre motsvarar det
japanska adels-skiktets finslipade
konversationston, betyda dessa krav inget annat än en
altruistisk maskering av egoistiska mål;
precis som de redan proklamerades i den redan
beryktade Amau-deklarationen den 18 april
1934. Denna deklaration, som ofta betecknas
som Ostasiens Monroe-doktrin, var ju endast
en japansk översättning av kravet på
hegemoni över hela Asien. ”Fredsvillkoren” voro
emellertid fullkomligt oantagbara för ett Kina,
som under tiden övervunnit sina inre
tvistig-heter och bildat en beundransvärd enhetsfront
för försvar av sin oavhängighet. Även om man
till den välrustade angriparen förlorade den
ena viktiga storstaden efter den andra och
måste överlämna de mest betydande hamnarna,
så kunde kineserna dra sig tillbaka till det inre
landets vidsträckta områden och där bjuda
kraftigt och oväntat motstånd. Visserligen
voro kineserna sämre beväpnade och underlägsna
angriparen i alla tekniska ting, ty Japan hade
ställt om sin ekonomi efter mönster västerifrån
och byggt upp ett system efter
krigshushåll-ningssynpunkter, men detta till trots växte det
kinesiska motståndet. Militärt yttrar sig detta
motstånd i organisation av gerillaband, vars
tapperhet och uthållighet ständigt får nya
tillflöden genom det begeistrade
propagandaarbete, som utföres av ungdomliga revolutionärer.
Ekonomiskt betyder denna småstädernas och
byarnas förbittrade kamp, att japanerna inte
kunna försörja sina arméer i det erövrade
landet, utan måste transportera alla
förnödenheter längs långa och av partisaner hotade vägar.
På det sättet växte krigskostnaderna i
oerhörd skala och det blev mer och mer
tvivelaktigt, om man skulle kunna vältra över dessa
på det hittills besatta kinesiska området. Men
det blev alldeles omöjligt för erövrarna att
utsuga de erövrade delarna, så som man tänkt
sig ocli som nödvändigheten bjöd, om man
skulle kunna hålla på med det ”kinesiska
intermezzot”, så länge som den angripande
parten genom sitt hårdnackade motstånd tycktes
kräva.
Bortsett från de rent asiatiska
misslyckandena, belastar kinesiska fälttåget också det
japanska kejsarrikets världspolitiska läge.
Detta läge var sedan fälttågets början försvårat
genom den ständiga faran att råka i ett ”stort
krig”, d. v. s. dras in i väpnad konflikt med
västmakterna och Ryssland. Förebud till
denna faras förstärkande voro de skarpa noter,
som England och USA vid årsskiftet 1938/39
riktade till Japan: Båda uttalade tydligt en
vägran att tillåta något slags ”nyordning” i
Ostasien och försökte därtill ge protesterna
eftertryck medelst hot om stränga ekonomiska
repressalier.
Denna utrikespolitiska utmaning försökte
Japan parera i det den inrikespolitiska kursen
ytterligare skärptes, och med stöd av den inre
enhetsfronten igångsattes vanvettiga aggressio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
