Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kräver i viss grad ett avstående från den
absoluta friheten men medför samtidigt ett
utvidgande av den personliga friheten tack vare det
kollektiva skyddet. Men för Marx ocli
bolsje-vikema ledde detta till slutsatsen, att de
enskilda viljornas uppgående i den absoluta
staten ledde till största tänkbara frihet. I
verklighet leder det till frihetens avskaffande. ”Det
faktum, att friheten ökas, då den är begränsad,
innebär icke, att friheten blir fullständig, då
den är avskaffad”, säger Parkes. Ingen
marxist har någonsin medgivit, att individerna
kunna behöva skydd mot kollektiviteten.
Om exempelvis den bolsjevikiska staten voro
uttryck för den allmänna viljan och den
allmänna viljan vore identisk med varje enskilds
vilja, så skulle det över huvud taget icke finnas
några meningsskilj aktigheter. Men det är ett
känt förhållande, att bland de mest hängivna
socialisterna det alltid funnits olika meningar
i Ryssland och att den mening som suttit vid
makten sökt likvidera meningsskiljaktighetema
genom att fysiskt likvidera bärarna av de
meningar, som icke voro de maktägandes. Detta
är naturligtvis icke frihet, men väl frihetens
raka motsats. Det är slaveri upprätthållet
genom den mest brutala terror, som tänkas kan.
Det marxistiska frihetsriket har blivit ett
byråkratiskt diktaturvälde. Hur har det i
detta rike gått med den ekonomiska jämlikhet, som
var socialismens mål? Reallönernas rörelse och
graden av orättvisan i löneavseende är svår
att fastställa, då sovjetregeringen ieke
offentliggör någon statistik på detta område. Parkes
anser det vara troligt., att reallönen nu är lägre
än vid fastställandet av första femårsplanen.
Men siffror finner man i någon mån hos
sådana, som på ort och ställe studerat
förhållandena. 1926 angavs den genomsnittliga
månadslönen till 52 rubel. Sedan dess har
penninglönen ökats fem till sex gånger, medan
däremot priserna skola ha ökats tio gånger.
Inberäknat de förmåner, sovjetarbetarna
åtnjuta, anser Parkes, att genomsnittslönen 1937
kanske uppgick till 350—400 rubel per månad.
Men då man i den totala lönesumman inräknar
ledarnas och teknikernas löner, så följer därav,
att betydande arbetargrupper ha betydligt
lägre löner, än vad genomsnittssumman anger.
I november 1937 förklarade Sovjetregeringen,
att den ämnade införa en minimilön på 110—
115 rubel, att detta skulle medföra en höjning
av det månatliga löneanslaget med 50,000,000
rubel och att genomsnittshöjningen por arbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
