Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tåre skulle bli 19 rubel i månaden. Det
förefaller därför, som om 2,500,000 arbetare (av
en totalsumma på 26,000,000 arbetare) förut
fått mindre än 100 rubel i månaden. Och i
Moskva kostade 1937 ett par skor 150—300
rubel och en kostym 700—1,200 rubel. Ett bröd
på ett lialvt kilo kostade från 1: 27 till 1: 91
och en liter mjölk kostade över 2 rubel.
Vid Walter Citrines besök i Ryssland 1935
var direktörens lön vid de fabriker, han
besökte vanligen 2,000 rubel i månaden, medan
genomsnittslönen för arbetarna var 189 rubel
och minimilönen mindre än 100 rubel.
Fabriksledaren tjänade således ungefär elva ganger
genomsnittslönen och tjugo gånger mer än
minimilönen. Men förtjänster för fabriksledare
på 8,000 rubel i månaden voro ieke okända.
Böndernas levnadsstandard eller årsförtjänst
är betydligt mindre än industriarbetarnas.
Fabriksledarna placera en del av sina
inkomster i statsobligationer och erhålla för dessa
insatser hög ränta. Vad som skiljer det
”socialistiska” Rysslands arbetarledare från de
kapitalistiska ländernas företagare synes då
väsentligen vara det, att i Ryssland får man
profiten som direktörslöner och ackumulerar
denna profit i statsobligationer. Ur
arbetarsyn-punkt är skillnaden icke väsentlig.
Den byråkratiska diktaturen i Sovjet har
genom den ekonomiska olikhet
(löneolik-het), som ovanstående i någon mån illustrerar,
jämsides med det förhållande, att det
bolsjevikiska partiet sitter inne med makten i staten
och partimedlemmarna redan genom
makt-besittningen äro privilegierade, framskapat en
ny herreklass i stället för den, som
avskaffades genom revolutionen. Storleken av denna
privilegierade klass i Sovjetunionen är okänd,
eftersom regeringen föredrar att icke publicera
någon statistik, som kundo kasta ljus över
detta ämne. Till den privilegierade klassen höra
statstjänstemännen, officerarna vid armén,
flottan och flyget, fabriksledarna, direktörerna
på jordbrukskollektiven samt
Staeha.nov-arbe-t.arna. De flesta iakttagarna räkna med
ungefär 5,000,000 på en total befolkningssiffra på
mer än 180 miljoner. Medlemsantalet i det
härskande partiet uppskattas till omkring 2 i/2
miljon, men varierar rätt starkt till följd av
de återkommande utrensningarna.
Fascismen, hävdar Parkes, skulle knappast
kunnat uppkomma utan kommunisternas
hjälp. Den lånade från Ryssland systemet
med partidiktatur och sin totalitära kontroll
över alla sidor av den kulturella och politiska
verksamheten. Kommunismen lånade sedan
från fascismen förhärligandet av ledaren och
nationalismen.
Enligt marxismen måste fascismen vid
makten betraktas som en kapitalistdiktatur. Alla
sociala förteelser vore utslag av klasskamp, och
eftersom fascismen icke representerade
arbetarna, måste den representera kapitalismen.
Men, menar Parkes, härskande byråkratier
representera icke nödvändigtvis en ekonomisk
klass inom produktionssystemet, de kunna
utveckla egna, självständiga intressen. Efter
fascismens seger var det den fascistiska
byråkratin och icke kapitalistklassen, som fick
övertaget. Byråkratin kunde ingripa mot
kapitalismen och likväl behålla makten, men
kapitalismen kunde ieke resa sig mot byråkratin utan
att störta sig själv i fördärvet. Fascismens
slutliga mål synes snarast vara en
statskapitalism, som i vissa avseenden till slut skulle
likna Rysslands, fastän den nåtts på en annan
väg.
Bolsjevikema skulle organisera
världsrevolu-tionen, varvid de ständigt följde en rent
opportunistisk linje. I Asien uppstodo
nationalistiska rörelser riktade mot den brittiska
och franska imperialismen. Den tredje
internationalen gav stöd åt alla rörelser, som kunde
förorsaka det brittiska imperiet besvärligheter.
Men bolsjevikema voro utom ledare av
internationalen också ledare av ryska
utrikespolitiken, och då de båda rollerna kommo i strid med
varandra, var det den senare, som fick
övertaget. Den ryska regeringen sökte förbund
med Kemal Atatiirks nya Turkiet. Kemal
Ataturk använde sig härav till att stärka sin
ställning, och när den var stark nog, övergick
han till att ta livet av de turkiska
kommunisterna. Moskva understödde
Kuo-min-tang-rörelsen i Kina. Bland arbetarna och
studenterna organiserades ett kommunistiskt parti.
Med hjälp av de kinesiska kommunisterna och
ryska rådgivare svingade sig Tsjiangkaisjek,
ledaren för vänstra Kuo-min-tangflygeln, upp
till diktator över mellersta Kina, varefter han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
