Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dets ocli de offentliga tjänsternas ledning
genom arbetarnas oeh teknikernas olika förbund.”
Vem känner i dag igen detta sällsamt
hopkokade program, i vilket endast på få
ställen den fascistiska bockfoten sticker fram,
medan det mesta av fordringarna på demagogiskt
vis samstämts med de antimilitaristiska,
radikaldemokratiska oeh socialrevolutionära
tendenserna från de italienska frihetsrörelserna
och det italienska folkets sinnelag? De
citerade satserna äro det italienska fascistiska
partiets program, som antogs den 23 mars 1919 på
Piazza San Sepolcro. Den 23 mars är än i
dag italiensk nationell högtidsdag och
deltagarna i den ursprungliga 23 mars —- så vitt
de ännu leva — utnämnas till en sorts
natio-nalhelgon under beteckningen ”fäderneslandets
fäder”. Men om programmet talas det numera
inte ett ord. Det existerar ingen lagstiftande
församling oeh senaten består ännu i dag.
Kungen är inte bara kvar, han är nu också
utnämnd till kejsare (änskönt han är utan
kejsardöme). Adelstitlarna äro inte avskaffade,
tvärtom — till de nyaste adliga hör Mussolinis
egen dotter. Inte har man heller avskaffat
värnplikten, utan i stället utökat den i otrolig
grad, den omfattar även skolbarnen. Och i
stället för internationell avrustning, gick den
nuvarande regimen redan på tidigt stadium ut
på erövrartåg, även om detta skett med, totalt
sett, negativt resultat (om man tar de italienska
förlusterna i det nuvarande kriget med i
räkningen). Och — naturligtvis! — Kapitalismen
står i full blomning; nya, brutalare
kapitalistiska herrar ha t. o. m. lyckats överflygla de
gamla kapitalisterna högst betydligt. |
Den italienska fascismens utveckling är
typisk för de stora totalitära rörelserna. Då
den för första gången deltog i de allmänna
valen (november 3919) uppnådde den
fascistiska listan endast 4,795 röster av 346,000,
trots att partiet redan då lyckats få ett par
någorlunda bekanta namn som kandidater
(Toscanini och Marietti). Under de följande
åren fick den nya rörelsen ökat inflytande, dels
på grund av de demokratiska myndigheternas
tolerans, dels genom agitation och en oändlig
rad av våldsdåd, liksom medelst en skicklig
spekulation i den genom fredsfördraget
besvikna italienska nationalismen. Vid sidan om
den sociala frasen för arbetarna tjänade mord
och våldsdåd till att skaffa det unga partiet
”anseende” och respekt. Mellan oktober 1920
och samma månad 1922 — för att ta ett
exempel — dödades i Italien under politiska
sammanstötningar 2,000 personer, av dessa voro
endast 300 fascister. I oktober 1922 skedde den
så kallade marschen mot Kom. 50,000 fascister
tågade in i Rom. Mussolini kom sist — d. v. s.
nästa dag och i sovvagn. Efter det att kungen
medelst ett telegram erbjudit honom
ministerpresidentposten. Trots att fascisterna kvickt
nog skeppade ut de andra partierna och
avskaffade parlamentets medverkan, så
uppe-höllo de — i likhet mled sina andliga bröder i
Norden —• ända till 1939 skenet av att utgöra
en folkviljan representerande regering. 1929
och 1934 förekommo allmänna val, i vilka
folket tvingades att ”frivilligt” avge sina
röster som ett instämmande och gillande av den
rådande regimen. Väljarna hade bara den
”rätten” att säga ja eller nej till en given lista
med 400 namn. Propaganda mot listan var
förbjuden. Förenings-, yttrande- och
tryckfrihet var längesedan avskaffad, en stor del av
de antifascistiska aktiva kämparna satt i
fängelserna eller försmäkt.ade på Lipariska öarna
i koncentrationsläger, många hade också
lyckats fly till utlandet.
Varje arbetarnas och böndernas inflytande
på industrin och jordbruket hade
avskaffats, inte ens lönevillkoren fingo regleras
under arbetarnas medverkan, utan detta skedde
medelst statliga tvångskorporationer, i vilka
medlemmarna endast spelade underordnade
statisters roll.
Italienska antifascister ha också publicerat
siffror, som visa specialdomstolamas
verksamhet, siffror som ge tydligt belägg för, hur
regimen förtrycker folket. Från tiden fram till
1927, då kampen mot fascismen ännu fördes
i viss mån ”öppet”, finns det visserligen inga
siffror bekantgjorda, men från åren 1927 till
1931 dömdes av specialdomstolama sju
personer till döden, en till livstids tukthus och 2,412
personer ådömdes sammanlagt 7,582 års
tukthus eller deportation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
