Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under det att det berömda programmet från
Piazza San Sepolero var öppet
antikapitalistiskt, förklarade det fascistiska partiet två
år senare, att det var näringspolitiskt liberalt.
Från och med 1929 drog man emellertid i fält
mot den kapitalistiska liberalismen och i dess
ställe sattes ordet ”autarki”; målet skulle vara
en i sig sluten nationalhushållning med starkt
statligt inflytande på produktionens
utveckling. Privatkapitalets profiträttigheter
förblevo dock oantastade, nya utnyttjare av
ut-sugningssystemet —■ de fascistiska
uppkomlingarna — sällade sig till de förutvarande och
arbetarna fråntogos genom korporationerna
varje medbestämmanderätt. Samtidigt lades
arbetarnas fritid under fritidsorganisationen
”Dopolavoros” diktatoriska bestämmelser,
denna organisation är också förebilden till den
nazistiska ”Kraft durch Freude”. Det italienska
folkets levnadsstandard sänktes än mer,
än-skänt den aldrig varit särskilt hög. Även i
Italien fanns det ”kanoner i stället för smör” —
eller rättare sagt, den italienska olivoljan
tjänade inte längre som näringsmedel, utan till
att smörja den jättelika krigsmaskinen.
Enligt den officiella statistiken förökades den
italienska folkmängden med 2,6 miljoner
under åren 1922—1932, men under samma tid gick
förbrukningen av tobak, kaffe, sa.lt, vete och
majs —■ d. v. s. de huvudsakliga av folkets
närings- och njutningsmedel — snabbt tillbaka.
Samma statistiska italienska årsböcker visa, att
å andra sidan ökades antalet på pantbanker
belånade föremål och värdesaker synnerligen
snabbt — ett säkert tecken på folkets ökade
fattigdom! År 1937 hade mängden av de på
pantbankerna belånade sakerna ökats till det
dubbla mot 1923. Växelprotesternas antal steg
från 306,000 år 1922 till 985,000 år 1938.
Likaså ökades antalet konkurser under dessa
den fascistiska regimens ”mellanår”.
Så långt lyckades den italienska fascismen
föra sakerna genom egen kraft. Men trots
dessa ”framgångar” var den doek en politiskt
oavhängig, faktiskt nationalistisk och italiensk
rörelse; regimen företrädde, så långt den nu
begrep saken, rent italienska intressen — d.
v. s. en italiensk ny-imperialism. Abessiniens
erövring var denna utvecklings höjdpunkt. Den
omedelbart därpå följande militära interven-
tionen i Spanien tillförde regimen nya, om
också tvivelaktiga, militära och diplomatiska
lagerkransar. Ty redan här visade sig de tyska
förbundnas politiska överlägsenhet, den
förbundne utvecklade sig från den italienska
fascismens lärjunge till dess mästare. I juni 1940
angrep Mussolini det av Hitlers pansararméer
redan krossade Frankrike. Från den dagen
beträdde Mussolini definitivt den väg, som skulle
föra honom, fascismen och hela det italienska
folket till fullständigt beroende av det
nazistiska Tyskland.
I Italien kallas numera Hitler ”vår Duces
Duce” — vår Fuhrers Fuhrer — och det
med full rätt. Vad Mussolini på egen hand
företagit sig sedan överfallet på Frankrike —
angreppet på Egypten, överfallet på det lilla
Grekland — misslyckades totalt. Det
misslyckades, emedan det italienska folket vägrade
Mussolini sina tjänster. De italienska
soldaterna vägrade kämpa, de gåvo sig åt såväl
greker som engelsmän. Det italienska folket
yttrade sig även i hemlandet med en allt starkare
ovilja mot regimens krigspolitik och även
nationella kretsar sågo sig tvungna att instämma
i denna protest —• därför att Mussolinis
krigspolitik uppnått motsatsen till, vad den
ursprungligen eftersträvade: landets suveränitet,
förstorandet av dess imperialistiska
inflytandes sfär. I stället förde den med sig, att
landet koloniserades av nazismen.
Det torde redan i dag vara klart, att
Italien hör till de stater, som förlora. Segrar
Hitler, så kommer Europa, Afrika och Främre
Asien under naziherravälde och Italien
kommer att spela en högst obetydlig roll i detta
imperium, kanske endast i form av ett större
Slovakien. Besegras däremot det nazistiska
Tyskland, så hör tillsammans med det också
Italien till de besegrade. Men i dag
kommenderar den tyska nazismen de italienska arméerna,
den har ”övertagit” det italienska näringslivet
och upprätthåller ordningen i landet. Om det
italienska folket slutligen blir fritt — det
beror på, om och när det tyska folket, efter yttre
katastrofer för den nazistiska regimen,
förvägrar regimen lydnad. Det är emellertid inte
endast Italiens utan hela världens ödesfråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
