Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När våra förfäder skulle göra klart för sig,
vad det var, som drev människan att handla
på det ena eller andra sättet, så var det för
dem mycket enkelt. Man kan ännu i vår tid
se katolska tavlor, som förklara saken. En
man går tvärs över ett fält, och utan att på
minsta sätt ha en aning därom bär han på
sin vänstra skuldra en ängel och på den högra
en djävul. Djävulen tillskyndar honom att göra
det onda, ängeln söker hålla honom tillbaka
från de onda handlingarna. Och om ängeln
fått övermakten och mannen lever rättskaffens,
ta tre andra änglar hand om honom och föra
honom till himlen. Alltsammans förklaras
således mycket enkelt.
Man förstår lätt nog våra förfäders
förvåning, då de engelska filosoferna och senare
encyklopedistema började försäkra, tvärt emot
alla primitiva föreställningar, att djävulen och
ängeln ingenting hade att skaffa med
människans handlingar, utan att de alla, goda som
onda, gagneliga som skadliga, stammade från
ett enda motiv: strävan efter tillfredsställelse.
Hela det religiösa broderskapet och
fariséernas talrika hopar ropade om osedlighet. Man
överhopade tänkarna med skällsord, man
utstötte dem ur kyrkan. Och då senare under
loppet av det nittonde århundradet samma
tankar återupptogos av Bentham, John Stuart
Mill, Tsjernysjevskij och många andra, och då
dessa tänkare började försäkra och bevisa, att
egoismen eller strävandet efter tillfredsställelse
är den verkliga bevekelsegrunden till alla våra
handlingar, mångdubblades förbannelserna.
Man sammansvor sig för att tiga ihjäl deras
böcker, man behandlade författarna som
okunniga människor.
Och vad kan likväl vara sannare än denna
försäkran? Se på den man, som tar sitt
sista stycke bröd från ett barn. Hela världen
är enig om att säga, att han är en avskyvärd
egoist, att han uteslutande ledes av egenkärlek.
Men se på en annan man, som man är enig
om att erkänna som förträfflig. Han delar sitt
sista stycke bröd med den som svälter, han
tar av sig sina kläder för att ge till den som
fryser. Och moralisterna, som alltid prata det
religiösa fackspråket, tävla om att försäkra,
att denne man driver kärleken till nästan ända
till självförnekelse, att han behärskas av en
lidelse, som är helt annorlunda än egoismen.
Och likväl skall man vid en smula eftertanke
snart upptäcka, att hur skiljaktiga de tvenne
handlingarna än voro beträffande följderna för
mänskligheten, var drivfjädern likväl
densamma. Den var: trängtan efter tillfredsställelse.
Om en man, som gav bort sin sista skjorta,
icke fann tillfredsställelse i det, skulle han
inte göra det. Om han fann glädje i att ta
brödet från barnet, skulle han göra det, men
det bjuder honom emot. Han finner glädje i
att ge bort sitt bröd, och han gör det.
Om det icke vore olämpligt genom att det
åstadkom oreda att använda ord, som ha en
fastslagen betydelse och ge dem nytt innehåll,
så skulle man säga, att den ene som den andre
handlar under inflytande av sin egoism. Några
ha verkligen sagt det för att bättre få fram
tanken, för att göra tanken klarare genom att
framställa den i en gestalt, som träffar
fantasien, och för att samtidigt bryta ned den
vidskepelse, som består i att säga, att de två
handlingarna ha tvenne olika drivkrafter. —
Båda ha samma bevekelsegrund: att söka
tillfredsställelse eller att undgå ett lidande, vilket
kommer på ett ut.
Låt oss ta den eländigaste av alla uslingar,
en Thiers, som nedslaktade 35,000 parisare.
Tag mördaren, som dräper en hel familj för att
vältra sig i utsvävningar. De göra det, därför
att i det ögonblicket lusten efter att utmärka
sig eller lusten efter pengar undertrycker alla
andra drifter hos dem. Medlidandet, ja själva
medkänslan är i detta ögonblick utplånad. De
handla nästan som automatiska redskap för
att tillfredsställa ett behov i sitt väsen.
Eller låt oss hellre, medan vi lägga de starka
lidelserna åt sidan, ta en obetydlig människa,
som bedrar sina vänner, som ljuger för varje
steg, antingen det gäller att flå någon för en
sejdel öl, eller av skryt, eller av lust. Låt oss
ta den medelmåtta, som bestjäl sina arbetare
skilling efter skilling för att köpa smycken till
sin hustru eller sin älskarinna. Låt oss ta
vilken liten kältring som helst. Dessa göra
ingenting annat än lyda en fallenhet; de söka
tillfredsställa ett behov, de söka undgå något, som
för dem skulle vara ett lidande.
Man skäms nästan för att jämföra denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
