Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dande klasser till sin egen fördel hade
konstruerat den och givit den företräde.
Man känner den kraftiga kritik av de
sedliga tankarna, som senare gjordes av de
skotska filosoferna och av encyklopedistema. Man
känner anarkisterna av 1793, och man vet, hos
vem man finner den högsta moraliska känslan.
Icke hos de rättslärda, hos patrioterna eller
jakobinema, som alla besjöngo det
förpliktande hos moralen och dess instiftelse genom ett
högre väsen, utan hos ateisterna, hebertisterna,
vilka, liksom Guyau senare .gjorde det,
förnekade såväl det förpliktande hos moralen som
dess högre ursprung.
Varför skulle jag vara moralisk? Det är
detta spörsmål, som rationalisterna i det
tolfte århundradet, filosoferna i det sextonde
och filosoferna och de revolutionära i det
adertonde århundradet ständigt gjort sig.
Senare kommer denna fråga ånyo fram hos de
engelska utilisterna (Bentham och Mill), hos
de tyska materialisterna som Biichner, hos de
ryska nihilistema från 1860—1870 och hos den
unge grundläggaren av den anarkistiska etiken
(vetenskapen om samhällets moral), Guyau, som
olyckligtvis dog för ung.
Ja, varför?
Denna fråga sysselsatte på sin tid
lidelsefullt den ryska ungdomen i det nittonde
århundradet. ”Jag vill vara omoralisk”, hade
just en ung nihilist sagt till en vän syftande
till en bestämd handling. ”Jag vill vara
omoralisk, och varför skulle jag inte vara det?”
”Därför att bibeln förbjuder det?”
Men bibeln är ingenting annat än en
samling babyloniska och judiska berättelser,
samlade på samma sätt som Homeros sånger. Skall
jag då vända tillbaka till det andliga tillstånd,
som härskar hos Österns halvbarbariska
folkslag?
Skulle jag vara moralisk, därför att Kant
talar till mig om ett ”kategoriskt imperativ”,
en outgrundlig befallning, som kommer inifrån
mig själv, och som befaller mig att vara
moralisk? Men varför skulle detta ”kategoriska
imperativ” ha mera rätt över mina handlingar
än detta andra imperativ, som tid efter annan
bjuder mig att dricka mig full? Ett ord,
ingenting annat än ett ord, precis som försyn
och öde, uppfunna för att dölja vår
okunnighet.
Eller skulle jag kanske vara moralisk till
ära för Bentham, som vill ha mig att tro, att
jag skulle vara lyckligare, om jag drunknar för
att rädda en förbifarande, som har fallit i
floden, än om jag ser på, medan han drunknar?
Eller kanske därför att min uppfostran är
sådan? Därför att min mor har lärt mig de
sedliga buden? Men då måste jag ju också böja
knä framför en Kristus- eller madonnabild,
erkänna kungen eller kejsaren, böja mig för
den domare, jag vet är en usling, bara
därför att mor eller våra gemensamma mödrar -—
goda, men mycket okunniga — ha lärt oss en
hop dumheter.
Fördomar, som allting annat, som jag vill
sträva efter att bli fri ifrån! Om det bjuder
mig emot att vara omoralisk, vill jag tvinga
mig att vara det, precis som jag under
uppväxten tvingade mig att icke vara rädd för
mörkret, för kyrkogården, för spöken och för
de döda, som man ingivit mig skräck för. Jag
vill göra det för att bryta sönder ett vapen,
om det också inte var för annat än att
protestera mot det hyckleri, som man gör krav på
att påtruga oss i blott och bart ett ords namn,
det ord som man kallat moral,
Det var denna tankekedja, som den ryska
nihilistiska ungdomen uppställde, då den
bröt med den gamla världens fördomar och
hissade nihilismens fana, eller snarare den
anarkistiska filosofins fana, nämligen: ”Icke böja
sig för någon auktoritet, hur ansedd den än
måtte vara; icke godtaga någon lärosats, så
snart den icke är förankrad i förnuftet.”
Är det nödvändigt att tillfoga, att den
nihilistiska ungdomen, sedan den lämnat åt sitt
öde de moraliska förmaningar, som dess fäder
gjort den, och sedan den hos sig gjort rent för
varje moraliskt system, i sin mitt utvecklade
en kärna av sedliga sedvanor, som voro
oändligt överlägsna allt det, som dess fäder utövat
under evangeliets, samvetets, det ”kategoriska
imperativets” eller det utilistiska
”välförståd-da intressets” förmynderskap ?
Men innan vi svara på frågan: ”Varför skall
jag vara moralisk?” så låt oss först undersöka,
om frågan är riktigt formulerad. Låt oss
undersöka motiven till de mänskliga handlingarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
