Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frihetligt patos och befriad från allt för trånga
ocli mekaniska klassbegrepp, som så ofta
skadat den.
I detta sammanhang är också det märkliga
faktum intressant, att frihetskämparna i de
flesta europeiska länder i dag betecknas som
”patrioter”. I en betraktelse över reaktion och
revolution, skriven på 1860-talet, vände sig
Ba-kunin mot de national-italienska demokraterna
(mazzinisterna), som på ett alltför lättfärdigt
sätt likaställde begreppen ”patriot” och
”revolutionär”. Bakunin framhävde nationalismens
reaktionära tendenser och arbetarnas
internationella, socialrevolutionära uppgifter, men
tillfogade: endast i sällsynta ögonblick
representerar en nation det universella intresset, hela
mänsklighetens rätt och frihet. I dessa
situationer är en medborgare, som kallar sig patriot,
samtidigt revolutionär. Det var fransmännens
position 1793, men en sådan situation har
sedan dess inte återigen uppstått.
Men kort efter att han skrivit detta, var för
Bakunins del återigen ett sådant läge kommet
— ty han propagerade ”Frankrikes räddning”
genom en frihetligt-social revolution, mot faran
av Europas förslavande av det
”knutogerman-ska kejsarriket” efter preussisk-franska kriget
1870—71. Och om de i dag i Europa
kämpande polackerna, tjeekerna och norrmännen, de
inte längre kämpande utan fullkomligt i
stoftet nedtryckta judarna, kan man utan tvivel
säga, att de representera den universella saken,
mänsklighetens intresse. Deras sak är framför
allt också de frihetliga socialisternas sak. Det
är ingen klasskamp, men dock en kamp för
socialismens framtidsmöjligheter. Då Viktor
Hansteen och hans olycksbroder — båda
vänstersocialister — avrättades, utbringade de inget
leve för klasskampen, sjöngo inte det
internationella proletariatets sång Internationalen,
utan sjöngo ”Ja, vi elsker”. Vem vågar
därför framställa dem som nationalister,
nynationalister eller reaktionära? Deras offer liar,
trots att do själva föredrogo att ge det en
nationell mening, en djupt revolutionär mening
för mänsklighetens kamp mot barbariet.
Om vi socialister tillfälligt förena oss med
för vår socialism främmande politiska,
sociala eller kulturella krafter, så betyder det inte
alls, att vi identifiera oss med dem. Nationell
frihet är inte på långa vägar liktydigt med
social frihet. Även om vi sympatisera med
nationella frihetssträvanden, äro vi fortfarande
internationalister. Vi äro för nationernas frihet,
men mot återupprättandet av suveräna
nationella stater, mot nationalismen. Även politiska
rättigheter, änskönt vi lidelsefullt gå in för
dem, äro ofta endast en täckmantel för den
sociala lögnen och den ekonomiska utsugningen.
Detta komma vi alltid att betona. Vi äro
an-tinazister, men vilja på inga villkor gå under
i antinazism. Vi komma t. ex. aldrig att i
påstått demokratiskt intresse ansluta oss till den
moderna socialdemokratiska
fömöjsamhetspa-rollen. Vi komma alltid att företräda inte
endast våra ideal, utan också vårda oss om det
sociala missnöjets, den sociala protestens heliga
flamma och hålla den levande. I demokratiska
länder —• som Sverge och England — går det
trots de av kriget betingade reaktionära
inskränkningarna ännu så länge mer eller mindre
i de gamla formerna. I de rent fascistiska och
de ockuperade länderna går den
socialistiskrevolutionära idén naturligtvis nästan helt och
hållet upp i den allmänna frihetsrörelsen. Dess
uppgift blir emellertid att tillföra
frihetskampen — som förenar skilda sociala skikt och
kulturella läger — högsta möjliga mått av
socialrevolutionär anda.
Detta är de nya förhållanden, som vi måste
göra medvetna för oss. Den gamla,
auktoritära socialismen var nästan utan frihetligt
innehåll. För den var den sociala emancipationen
slutprodukten av kapitalismens egenutveckling,
dess största koncentration; det var ett
jämlikhets-, men inget frilietsideal. Vi däremot, vi
frihetliga socialister, ha alltid betraktat
människan, hennes frihet, människovärde och
personliga uppgift och hennes självbestämmande i
fri förening som grundval för varje social
nyordning. Friheten som skapande princip,
”Friheten i alla dess mångfaldiga yttringar”
(Landauer) .
Nazifascismens seger över Europa var
samtidigt den gamla socialistiska rörelsens
historiska nederlag. Men, ”där det finns
gravar, finns det också uppståndelser”.
Socialismen skall uppstå på nytt ur sitt nederlag, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
