Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den spanska
anarkismens historiska
grundvalar
Av H. Rodriguez
Den europeiska socialistiska rörelsen växte
fram under adertonhundratalet, ur den
kapitalistiska industrialiseringens betingelser ocli
under intrycket av de stora politiska
centraliseringarna (bildandet av nationalstater).
Härvid formerade sig kompakta massor av
proletärer, vilka dels av förhållandena tvingades till
praktisk, mestadels reformistisk verksamhet och
dels genom en framåtskriden minoritet av
arbetare, intellektuella och borgare, befruktades med
socialistiska idéer.
Marxismen fattade socialismen så gott som
uteslutande ur sin kapitalistiska
utvecklingsana-lys och betingelserna för den proletära
existensen. Varje idealistiskt, allmän-humanitärt,
fri-lietligt, etiskt och konstruktivt element avlägs-
skapa en federalism av internationell måttstock.
Syndikalismen är den idé, som representerar
den federalistiska samhällsformen och
följaktligen också den idé, som kan möjliggöra en
internationell federalism, som kan garantera den
framtida freden, så långt något mänskligt kan
garanteras.
Man skall ha lyckats övervinna krigets
förbannelse, när man förstått skapa en
organisation, i vilken det allmänna intresset, fiende till
de beväpnade krigen, slutar upp med att i de
olika nationerna vara underkastat de
härskande individernas eller de maktägande klassernas
nycker eller beräkningar.
nades som ”utopiskt” ur den socialistiska läran.
Marxisternas s. k. ”vetenskapliga socialism”
gav, i samklang med den kapitalistiska
utvecklingstendensen, en medvetet
centralistisk-poli-tisk inriktning åt den socialistiska rörelsen.
Därmed förlorades —• under loppet av några
de stora valsegramas, den parlamentariska
politikens och de statssocialistiska
framtidsdrömmarnas årtionden — det visserligen ofta
primitiva men oändligt värdefulla frihetspatos,
som besjälade den tidigare socialistiska
rörelsen. Här ligger en av orsakerna till den (vi
ska hoppas tillfälliga) seger, som nazifascismen
vunnit över Europa och dess arbetarrörelse.
Även i Spanien utkristalliserade sig de
socialistiska idéerna i framstegsivrande grupper
bland industriarbetarna i storstäderna, till dessa
slöt sig en liten krets intellektuella; senare
fingo idéerna också grepp om lantproletariatet.
Detta skedde dock utan det allra ringaste
inflytande från marxistisk sida. Först då redan
en kraftfull, frihetligt-socialistisk
landsorganisation existerade, försökte Marx’ svärson
La-fargue (på 1870-talet) att spränga denna
rörelse och grunda ett stats-socialistiskt parti, medan
Engels från utlandet sökte likvidera den
spanska anarkismen. (Engels broschyr: ”Die
Baku-ninisten an der Arbeit”.)
Den spanska anarkismen överlevde dock
såväl Lafargue som Engels och den ohyggliga
perioden av förtryck efter revolutionen 1873.
Trots att marxisterna senare, med
republikanernas hjälp, fingo ett litet socialistiskt parti
och slutligen även en reformistisk
massorganisation — UGT — på benen, så förblev den
frihetliga tanken en makt: alla försök till
undertryckande till trots, så blev CNT i början av
20 århundradet åter en massorganisation, som
städse räknade hundratusentals medlemmar.
Det stora spanska kriget mot fascismen 1936—
39 möjliggjordes endast därigenom, att denna
frihetliga rörelse med sin oerhörda aktionskraft
alltjämt var verksam. Hade det endast funnits
en UGT, då hade det gått så i Spanien, som
det gått i det land, där det endast fanns ett
ADGB (LO): Tyskland!
Hur kunde det då komma sig, att det i
Spanien fanns en så mäktig frihetlig rörelse?
”Efterblivet land”, svarar slagfärdigt den ”ve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
