Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de precis som kyrkofäderna eller
grundläggar-na av buddhismen.
Dessa goda gamla förklarade oss egentligen:
”En gärning är god, om den ger uttryck för
själens seger över köttet, den är ond, om det
är köttet som fått överhand över själen. Den
är utan egentligt innehåll, om varken det ena
eller det andra är förhållandet. Det behövs
ingen annan regel för att döma, om en
gärning är god eller dålig.” Och våra unga ha
tagit sig före att efter de kristna eller
buddhistiska fäderna återupprepa: ”Det finns
ingenting annat att döma efter, om gärningen är
god eller dålig.”
Kyrkofäderna sade: ”Se på djuren, de ha
ingen odödlig själ, deras handlingar göras
bara för att tillfredsställa ett naturligt behov;
på grund därav kan det hos djuren icke vara
tal om goda eller dåliga gärningar, de äro alla
lika betydelselösa och därför finns för dem
varken paradis eller helvete ■—• varken
belöning eller straff. Och våra unga ha icke
kunnat finna på något annat än att återupprepa
St. Augustinus och St. Sakamounis omkväde
och säga: ”Människan är bara ett djur.
Hennes handlingar göras endast och allenast för att
tillfredsställa ett naturligt behov; på grund
därav gives för människan varken goda eller
onda gärningar. De äro älla jämngoda.”
Det är alltid denna fördömda föreställning
om straff och näpsning, som ställer sig i
vägen för förnuftet, det är alltid detta dåraktiga
arv från vår religiösa uppfostran, som
förkunnar, att en handling är god, om den
stammar från en övernaturlig ingivelse, men
varken ond eller god, om den inte har övernaturlig
upprinnelse. Det är vidare och ständigt även
hos dem, som skratta mest åt det,
föreställningen om ängeln på den högra sidan och
djävulen på den vänstra. ”Jaga bort djävulen, och
jag skall icke längre kunna säga dig, om en
gärning är god eller dålig; ty jag känner ingen
annan orsak, varefter jag kan döma.”
Prästen är där alltid med sin ängel och sin
djävul, och hela den materialistiska fernissan
räcker inte till för att dölja dem. Och vad som
är ännu värre: domaren med sina utdelningar
av piskslag till den ene och sina världsliga
belöningar till den andre finns där beständigt.
och till och med anarkismens principer räcka
inte till för att med roten rycka upp
föreställningen om straff och belöning.
Nå väl, vi vilja varken veta av prästen eller
domaren. Och vi säga rent ut:
”Dyvels-träck stinker, ormen biter mig, lögnaren
bedrager mig. Plantan, kräldjuret och
människan, alla tre åtlyda ett behov i sin natur. Låt
så vara! Men då åtlyder också jag ett behov
i min natur, om jag hatar plantan som stinker,
djuret som dödar med sitt gift, och människan,
som är ännu giftigare än djuret. Och jag vill
handla i överensstämmelse därmed utan att
därför liänvända mig varken till djävulen, som
jag alls inte känner, eller till domaren, som jag
avskyr mera än ormen. Jag och alla de som
dela min motvilja, vi lyda också en drift i vår
natur. Och vi vilja se, vem av de två, som har
största rätt och alltså största makt.”
Det är det, som vi nu skola se på. Och just
därigenom skola vi se, att om de heliga
augu-stinema icke hade annan grundval för att
skilja mellan det onda och det goda, så har
djurvärlden en annan och betydligt verksammare.
Djurvärlden i allmänhet, från insekten till
människan, vet fullkomligt, vad som är gott
och vad som är ont utan att därför rådgöra
sig varken med bibeln eller filosofien. Och om
det förhåller sig på det sättet, så ligger
grunden härtill i en drift i deras väsen: driften till
släktets bevarande och framförallt till den
största möjliga mängd av lycka för varje
enskilt väsen.
IV.
För att skilja mellan det, som är gott,
och det, som är ont, togo de mosaiska,
bud-dhistiska, kristna och muhammedanska
teologerna sin tillflykt till den gudomliga
ingivelsen. De sade, att människan, antingen hon var
vilde eller civiliserad, vis eller olärd, fördärvad
eller god och hederlig, alltid vet, om hon
handlar gott eller illa. Framförallt vet hon, om
hon handlar illa. Men då de icke kunde finna
någon förklaring på detta förhållande, sågo
de häri en gudomlig ingivelse.
Men varken den ene eller den andre av dem
har förstått att fastställa det så enkla och
slående faktum, att djur, som leva i samhällen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
