Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dets naturförhållande, och det är därför
präst-slänget med och utan prästkappa har tigit ihjäl
denna bok.
Adam Smiths enda fel är, att han icke
förstod, att samma medkänsla, när den
övergått till sedvanetillstånd, också finns hos
djuren på samma sätt som hos människan.
Hur illa det än blir upptaget av dem, som
göra Darwins lära populär och allmänfattlig,
men som förbise allt det hos honom, som han
inte lånat hos Malthus, så är dock känslan av
ömsesidig sammanhållning det förhärskande
draget i alla de djurs liv, vilka leva i
samhällen. Örnen hugger i sig sparven, vargen förtär
gnagarna, men örnen och vargen hjälpa
varandra sinsemellan under jakten och sparvarna
och åkerråttorna sluta sig så väl samman mot
rovdjuren, att bara de otympligaste bli knipna.
När vi studera djurvärlden och försöka
göra klart för oss den kamp för tillvaron, som
varje levande väsen för mot ogynnsamma
omständigheter och mot sina fiender, så skola vi
komma till förståelse av, att ju mera
utvecklad känslan för sammanhållning är i ett
djursamhälle, och ju mera denna känsla övergått
till sedvanetillstånd —- desto större utsikt har
detta djursamhälle att leva vidare och att
segerrikt utgå ur kampen mot vidriga
naturförhållanden och mot fienderna. Ju mera varje
enskild medlem av detta djursamhälle är
medveten därom, desto mera utvecklar sig hos dem
alla dessa egenskaper, som äro de
förnämsta orsakerna till segern och till varje
framåtskridande — modet på den ena sidan, och den
enskildes fria initiativ på den andra sidan. Och
i motsättning härtill —- ju mera ett eller annat
djursamhälle eller en eller annan djurflock,
förlorar denna känsla för sammanhållning (vilket
händer som följd av en särskilt stor olycka eller
som följd av ett sällsynt överflöd på näring),
desto mera förminskas de andra orsakerna till
framsteget — modet och det personliga
initiativet; de försvinna slutligen och samhället
förfaller, dukar under för sina fiender. Utan
ömsesidig tillit är ingen kamp möjlig. Finns
ieke mod, så finns heller icke initiativ. Finns
det ingen sammanhållning, så blir det ingen
seger. Då är nederlaget visst.
Vi skola en gång komma tillbaka till detta
ämne och vi skola med ett överflöd av bevis
ådagalägga, hur i djur- och människovärlden
lagen om ömsesidig hjälp är framåtskridandets
lag, och hur den ömsesidiga hjälpen, lika väl som
modet och varje enskilds initiativ, garanterar
den art segern, som bäst förstår att öva den
ömsesidiga hjälpen. För ögonblicket är det
tillräckligt att påpeka detta drag. Läsaren
förstår hela betydelsen av detta med hänsyn till
det spörsmål, som sysselsätter oss.
Föreställer man sig nu denna känsla för
sammanhållning, som verkat genom miljoner
generationer, vilka följt efter varandra ända från
den första ofullständiga grodd, tills djurarter
uppträdde på jorden, föreställer man sig hur
denna känsla småningom blev till sedvana och
fortsattes genom arv från den allra enklaste
mikroskopiska organism fram till insekterna,
kräldjuren, däggdjuren och människan, så
skall man också förstå upprinnelsen till den
sedvanliga känsla, vilken liksom födan är en
nödvändighet för djuren.
För att inte gå ännu längre tillbaka är detta
upprinnelsen till den sedliga känslan. Yi ha
nödgats att vara utomordentligt kortfattade för
att kunna sammantränga detta stora spörsmål
på några få små sidor, men det nämnda är
redan tillräckligt. Moralen är inte något som
beror på den enskildes godtyckliga känsla. Utan
detta sammanhang mellan den enskilde och
släktet, skulle djurriket aldrig ha utvecklat sig
eller nått fullkomning. Det mest framskridna
väsendet på jorden skulle fortfarande ha varit
en av dessa små klumpar, som simma i vattnet
och näppeligen kunna ses genom mikroskopet.
Om överhuvudtaget ens de varit till, ty är
icke redan den första samling celler en frukt
av sammanslutning under kamp!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
