Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänkande samtida. En ny period av vanvettigt
skövlande har övergått den civiliserade världen.
Har inte nu illusionen om förnuftets seger för
alltid slagits i spillror? Är inte demokratin,
eller vad som utgivit sig för sådan, slutgiltigt
•komprometterad? Det är ju frågor, som upprört
en hel del folk — och även denna tidskrift har
åtskilliga gånger tagit upp dessa spörsmål till
behandling. Edmans betraktelser utmärka sig
för en frasfri verklighetsbetonad syn, och med
rätta påpekar han, att det andra världskrigets
utbrott har sin förhistoria i den fredstid efter
1918, som dock icke varit en sådan i egentlig
bemärkelse, utan snarare ett uppskjutande av
många sociala och andliga spörsmål, som
krävde sin lösning men inte fingo den på grund av
de styrandes politiska brott mot förnuftets och
den äkta demokratins anda. Man kan utan
vidare instämma, när Edman skriver:
”September 1939 utgör endast kulmen av besvikelser,
vilka sedan tjugo år tillbaka ständigt ökat i
omfattning.”
Det är märkligt, att denne amerikanske
professor i den filosofiska fakulteten inte nöjer
sig med allmänt-akademiskt talesätt. Han
fastslår utan vidare, att de s. k. demokratiernas
ledande män —• under tiden efter det första
världskriget — i själva verket lydde under
representanter för mäktiga ekonomiska intessen:
”Ingenting bär så mycket skulden till
’massornas uppror’, dessa massor, vars förhoppningar
fått lida en bitter besvikelse i Ryssland, och i
Tyskland alltifrån början kommit till skam, än
att våra demokratier inte varit några verkliga
demokratier. Vår plutokratiska oligarki, som
utgivit sig för att vara demokrati, har ej haft
förmågan att arbeta på ett effektivt sätt.” Och
denne amerikan, som känner sig såsom
vetenskapsman förpliktad till intellektuell
självkontroll, tröttnar inte att åter och åter igen
markera skillnaden mellan den demokrati,
massorna och framåtskridandets andar ställt sina
förhoppningar till, och den plutokrati som bakom
en formaldemokratisk författning kommit till
makten och missbrukat den.
Men trots att mänsklighetens förnuftiga
samlevnad ånyo avbrutits av det nakna våldets
och våldförandets blodiga framfart, finner vår
sagesman från president Roosevelts land ingen
anledning till förtvivlan och uppgivelse. "Vi
behöva inte gå och bli modstulna, därför att
vårt förnuft misstagit sig. Med Sokrates kunna
vi säga oss, att inte förnuftet som sådant bär
skulden, om förnuftiga snava. Vi äro sålunda ej
bekymrade, emedan vi se oss nödsakade att
ompröva våra principer, utan för att vår förmåga
till insiktsfull självkritik i och för sig blivit
misstänkt, sedan vårt förstånd lett oss i ett
sådant hopplöst virrvarr.” Inte behöva våra
rättvisa krav på en förnuftig social ordning
kapitulera inför den råa maktens tillfälliga triumf!
En blick på historien lär oss, att åtskilliga
gånger under århundradens och årtusendens
lopp folk trodde att världens och
mänsklighetens sista dagar kommit, emedan nationer och
kontinenter skakats i sina grundvalar. Men
mänskligheten har alltid repat sig från
för-fäandet.
Vi tycka det vara utomordentligt
uppfriskande att höra Irwin Edman gå till rätta med
allehanda inskränkta kverulanter, som "tyda”
nutidens förnedring med en kvasi-filosofi,
enligt vilken "människorna vilja bli lurade •—
alltså må de bli det!” Edman gensäger detta
oansvariga påstående på ett övertygande — och
mycket renhårigt —■ sätt: "Ingenting i denna
ständigt ökande ofärd, som översvämmar
västerlandet, nödgar oss att uppgiva tilltron till det
enkla folket. Snarare är det förvånansvärt,
hur fullkomligt tomt de politiska lärornas och
bekännelsernas vågor gå förbi
genomsnittsmänniskornas liv. Till och med i dag finns det inte
ännu något tecken på, att det enkla folket i de
länder, vilka enligt vår känsla ha förrått det
demokratiska idealet, skulle vara så nedrigt, så
omänskligt, så gement som dess ledare. Ännu
i dag, efter femton års diktatur, eftersträva
både i Tyskland och i Italien de enkla
människorna ur folkets djup ingenting annat än en
lugn, enkel och människovärdig tillvaro.”
Dessa lugna ord äro, utan att vara
revolutionära nyupptäckter, besynnerliga och
anmärkningsvärda för att komma från en
vetenskapsmans avskilda vrå, sålunda icke från en
yrkespolitiker. Det är för den skull vi ansågo
dem vara rätta inledningen till en återblick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
