Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siselie Zeitung”. Det var särskilt hans
uppsatser om Joseph Conrad, Thomas Mann,
Wede-kind och Strindberg, som därvidlag väckte
berättigad uppmärksamhet och som i ett par fall
tillförde honom litterära pris.
”Jag är anarkist. Yad målet beträffar:
kra-potkinist; vad det gäller vägen: en svuren
ba-kuninist.” Denna självdeklaration stämmer till
punkt och pricka på lians liv och vandel. Det
var inte bara en önske-deklaration, han
förverkligade den också!
Men han ritade inte bara upp de stora
linjerna. Allt, den minsta detalj intresserade
honom. Han drog sig inte för att rumstera om
med saker vid sidan om det rent revolutionära.
I vedertagen mening var Miihsam naturligtvis
en ytterst omoralisk individ — borgares och
brackors omdöme. I själva verket var hans
anarkistiska uppfattning så djupt rotad och
klar, att han även i moraliska och kulturella,
frågor strävade efter frigörelsen.
Hycklarmo-ralens hämningar kände han inte till för egen
del, men han såg, vilka faror den drog med sig1
för människorna och han gycklade, chockerade
och utmanade inte bara borgarna, utan också
många arbetare som omedvetet fastnat i den
borgerliga moralens råttfälla.
Det var inte det egna jagets befriande, som
han längtade till och kämpade för, han kände
djupt och innerligt, för alla förtryckta,
lidande och hungrande. Erich Weinert, betonar just
Miihsams outtröttliga hjälpverksamhet, i den
minnesteckning som publicerades i Neue
Welt-biihne: ”Du gav dina fattiga inkomster och din
hälsa för de fångna kamraternas befrielse . ..
Du for från tukthus till tukthus, samlade
anklagelser och anmälningar från dina fångna
klassbröder och bombarderade så myndigheter
och ministerier.”
Miihsam var i största möjliga grad frigjord,
även i den bemärkelsen, att han ignorerade
de vedertagna uppfattningarnas kritstreck. Han
hade också vänner i de mest skilda läger och
kunde umgås med allt slags folk. Han hade
vänner bland de hemlösas skara, bland
fattigkvarterens arbetare, men också bland de mera
välsituerade. konstnärerna och
kulturpersonligheterna. Han var människa fullt ut, där
ligger kanske lösningen till gåtan. Han var
hemmastadd bland trashankarna på sämre
syltor och han förstod dem, det visar framför allt
hans strålande ”Lumpenlieder” —
trashanks-sånger — som den berömda:
Kein Schlips am Hals, kein Geld im Sack,
wir sind em sehäbiges Lumpenpack
auf das der Burger speit.
Der Biirger blank von Stiebellack,
mit Ordenszacken auf dem Frack,
der Biirger mit dem Chapeau-claque,
from und voll Redlichkeit.
(Tji slips om hals och alltid black!
Yi är ett uselt trashanks puck
som borgarn spottar på.
Herr borgarn, klädd i skor av lack
och ordensf rissor på sin frack,
herr borgarn med sin chapeau-claque,
så from och redlig så.)
Efter en ingående, ännu mera dråplig
skildring av borgaren, kommer slutklämmen:
Var får nu borgarn allt det där,
sin plyska och sitt skjut-gevär?
Han stjäl — precis som vi.
För oss är stöld ett stort besvär —
men borgarn får vad han begär —
i arbetsmannens ficka är
han flitig som ett bi.
Det var med sådana ”Lumpenlieder”, han
kom, såg och segrade i Miinclien. Men hans
register var rikare än så. Utom dessa
trashanks-sånger och de många, mäktiga kampdikterna,
skrev han centrallyrik, naturlyrik, genrebilder,
episka dikter samt frän och, ur borgerlig
synpunkt, frivol erotisk vers. Men även då denna
verkar som mest ohöljd, har den ett
omisskänneligt drag av sund friskhet.
Bland de resligaste alstren i hans
versproduktion är minnesdikterna, hyllningar av
gripande verkan, ägnade döda frihetskämpars
minne: Landauer, Tolstoj, Lenin,
Sacco-Van-zetti, Krapotkin, Francisco Ferrer, m. fl. Hit
hör också en liten innerlig dikt, ägnad minnet
av en av rådsrepublikens enkla soldater —
den sedermera drunknade rödgardisten Seppl
Wittman. Yad nu än dikterna rör sig om,
revoltanda, minnesbilder, ironi eller fränt gyckel
— man kan inte komma ifrån, att det bakom
orden skälver en ädel känsla, ett klart förstånd,
en livsbejakande och frihetlig tendens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
