Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetarklassens del i
realpolitiken
Av Karl Mörne
i.
n ’K nnu ett sådant världskrig — och
utsik-terna för socialismen ligga begravda bland
det imperialistiska barbariets spillror.” Detta
skrev Rosa Luxemburg i sin kända
Junius-broschyr år 1915, det första världskrigets
andra år. Hur skulle hon, ett av de mest
klarsynta och skarpskurna huvuden den
socialistiska internationalismen hittills frambragt, i
dag bedöma socialismens chanser, i dag då det
andra världskrigets fjärde krigsår ligger
framför oss i all sin enerverande ovisshet ?!
De socialister, som under förra kriget
ar-betade för socialismen och den skamfilade,
vanhedrade arbetailnternationalens
återuppbyggande under betryggande former, de, som då
rant socialism. Denna önskan dela vi med Cole
— men vi tro i motsats till honom, att en
kommando socialism kommer att gestalta sig så
mycket mer ”vidhjärtad” och ”tolerant”, ju
mindre inflytande Stalin kan utöva på den.
Utan tvivel är Coles nya verk ett väsentligt
bidrag till antifascismens stora
idédiskussion. Vi frihetliga socialister måste vidare
utarbeta dess impulser och uppslag liksom också
Priestlys idéer, vissa tankegångar av Eastman,
Parke och andra skriftställare, vilka ur den
marxistiska socialismens kritik och analysen av
nutidsproblemen söka härleda element till en
ny såväl socialistisk som frihetlig totaluppfatt-
samlades i Zimmerwald, voro icke ännu
underkunniga om den kapitalistiska reaktionens
och kontrarevolutionens slagkraft i dess
nazi-fascistiska utformning. Visserligen arbetade en
del av dem även då under illegala
förhållanden, men deras motståndare, den borgerliga
och feodala regimen, hade långtifrån det fasta
grepp om massorna-undei’såtarna, som det
andra världskrigets nazifascistiska upphov ha
eller åtminstone bruka skryta med. Med andra
ord: eftersom fascismen och nazifascismen
först äro svar från den borgerligt-reaktionära
statens och den kapitalistiska
klassintressentens sida på socialismens misslyckade
genom-brottsförsök, ha massorna — besvikna som de
voro av de socialistiska partiernas fåfänga
försök att gripa makten — mycket lättare kunnat
förvandlas till bönder i statskapitalismens
brutala schackspel. Socialismens existenskris
har blivit vei-klighet, först sedan de
revolutionära arbetarrörelserna gått bet på uppgiften
att organisera ett socialistiskt samhälle och att
slå ner kapitalismen. Först sedan
socialdemokratin, efter 1918, omvandlats från ett
mass-parti, ett slags stat inom staten, till ■— själva
statens myndighet eller i alla fall idehtifierat
sig med den, har socialismen återigen kunnat
degraderas till ett spörsmål så att säga i
samhällets bottenvåning. I den mån nazi- och
pseudosocialismen lagt sina bojor på en hel
del länder, där förut en livlig revolutionär
arbetarrörelse varit verksam, har den äkta,
revolutionära socialismen trängts undan till
defensiven.
ning. Den frihet.liga socialismen måste vara ett
levande led i en progressiv tidsströmning; den
kan inte leva isolerat från den eller nöja sig
med det stereotypa upprepandet av en
marxistisk utvecklingsfilosofis fraser, vilken lekande
lätt ”löser” alla övergångspi-oblem med sin
stela klassteori. Socialismen behöver nya
motiveringar, nya formuleringar i frihetsidéns
anda och ingenting vore mera tragiskt än, om vi
trodde, att vi redan nu ägde färdiga
trollformler för mänsklighetens omvandling. Frihetliga
impulser och uppslag finns det gott om i de
senaste årens litteratur, vi måste uppta dem
och sammanföra dem till en ny
frihetlig-socia-listisk idé-syntes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
