Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det andra världskriget självt vore otänkbart
utan socialismens fullkomliga nedrustning
vid tiden för dess förberedelse oeb utbrott.
Socialismen liar ganska grundligt ”omvärderats”
och är på sina håll knappast igenkännlig
under alla sina ansiktsmasker. Ja, den har, under
nazifascistisk ledning men även under benägen
medverkan från stalinisthåll, urartat till rena
upptåg, till maskerad och paradoxer.
Arbetarklassen anvisades i dessa pseudosocialistiska
upptåg endast rollen av statist och hejarklack.
Ty även arbetaren i det moderna
nazifascisti-ska samhället är endast en stackars statsträl
utan varje inflytande på samhällets gång. Och
vem vill påstå, att arbetaren i de urvattnade
borgerliga demokratierna, i
röstsedeldemokratierna och folkhemmen, utgör en demokratisk
tungvikt —? Nej, även här är han endast
lättvikt. Han väger fjäderlätt mot de
statskapi-talistiska tendenserna, mot byråkratin och
regeringens auktoritära välde och åthävor.
Men varken den socialdemokratiska
”segervissheten”, eller dess självbelåtenhet med de
en gång vunna positionerna, eller
nazifascis-mens yrsel över att ha ”övervunnit” vad den
kallar för marxismen — vilket falsarium i
själva verket avser den revolutionära
arbetarrörelsen — är det minsta bevis för socialismens
slutgiltiga knockout. Visserligen är det fullt
riktigt — och det vore ödesdigert att vilja
blunda för ett dylikt faktum —- att ”bland det
imperialistiska barbariets spillror” även
utsikterna för socialismen ligga djupt nergrävda
i de falska förhoppningarnas grus. Men även
det andra världskriget är ett klart uttryck för
det borgerligt-kapitalistiska samhällets oreda
och oförmåga att lösa den soeiala frågan på
ett för samhället tillfredsställande och för dess
medborgare betryggande sätt.
Och här ligger i själva verket roten för
socialismens permanenta livskraft och
aktualitet. Den del av den svenska
socialdemokratin, som på allvar hyser den åsikten, att
den svenska demokratin, frånsett vissa
skönhetsfläckar orsakade av kris och krig, är så
”hygglig” den bara kan vara och rymmer inom
sig alla element till stadigt framåtskridande
(så läste vi t. ex. i en valartikel i Soc.-Dem. i
september i år), står i själva verket fullkomligt
främmande för det moderna samhällets
faktiska utveckling. Dessa belåtna demokrater och
reformister ge sig sken av att förstå, att, bara
kriget är överstökat, ”utvecklingen” skall
gynna folkhemmets socialoptimistiska struktur.
Löjliga i denna övertro försumma de med
be-rått mod att förbereda arbetarklassen på, att
det än en gång skall komma att stå strid kring
socialismen. Ty det är väl ingen, som går och
tror, att blotta segern över nazifascismen i och
för sig garanterar socialismens
framtidsutsikter. Så mycket är givetvis riktigt, att denna
de allierades seger frigör utomordentligt
viktiga krafter och skapar en hel mängd lyckliga
förutsättningar för socialismens genomförande.
Men man får vara förvissad om, att både den
borgerliga reaktionen och dess
socialdemokratiska samarbetskumpaner komma att göra allt,
vad som står i deras makt, för att — än en
gång — förhindra den socialistiska
revolutionen.
I stället skall än en gång realpolitiken
framstå som ”den enda framkomliga vägen”. Under
Helvetet öppnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
