Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna avslöja deras demokratiska härstamning.
Fackföreningsrörelsens apologeter ha ju med en
hektisk iver, som verkat och verkar misstänkt,
städse sökt slå blå dunster i ögonen på de
tanklösa och indifferenta beträffande rörelsens
förmenta demokratiska innehåll. Men hur är
det i själva verket ställt därmed? Är det
någon som vågar bestrida, att svensk
fackföreningsrörelse utvecklat sig bort från
demokratin till en höggradig reaktionär, frihets- och
in-dividförki-ympande, autokratisk social rörelse?
Vad är en medlem i en fackförening numera
annat än en kontingentinbetalningsrobot ?
Medlemmarnas inflytande, vetorätt och därmed
ansvar för sig själva och sina organisationer inom
LO ha, som alla veta, successivt förminskats
och begränsats från årtionde till årtionde. I
dag sitter en liten konklav på en central punkt
med all makt i sina händer, med all
bestämmanderätt i medlemmarnas direkta
angelägenheter. Alla veta, att detta fåtalsvälde —
motsatsen till all demokrati! —- till den grad över
medlemmarnas huvuden utökat sitt herravälde,
att konklaven utan vidare, precis som den
lyster, kan kassera medlemmarnas i demokratisk
ordning avgivna votum i
föreningsangelägen-heter, val av styrelser eller representanter till
kongresser, om detta votum icke behagar den
med nästan diktatorisk fullmakt numera
utrustade ledarehierarkin. Det återstår för den
svenska fackföreningsrörelsens apologeter i
press eller talarestol att bevisa motsatsen.
Varken stadgar eller ännu mindre de gärningar,
som liärflyta ur detta tillstånd, giva belägg
för, att det finnes ens en aning av
demokratisk anda, demokratisk organisation och vilja
till demokrati inom denna rörelse.
Häremot står SAC, alltså den syndikalistiska
landsorganisationen och rörelsen med sina
lokala samorganisationer, som en levande
demokratisk motsats till den autokratiskt styrda
fackföreningsrörelsen. Syndikalismens motståndare
äro redan på förhand förhindrade bestrida det
faktum, att medan medlemmarna i LO och dess
fackförbund äro intet men ledningen allt, så
utgöra medlemmarna i SAC genom sina lokala
samorganisationer allt, ledningen intet; denna
senare har i den syndikalistiska rörelsen endast
en administrerande funktion, icke en
kommenderande eller dikterande makt.
Och vem vågar förneka, att det
socialdemokratiska partiet i sin politiska utveckling till
makt går i samma riktning som den
autokratiska fackföreningsrörelsen: bort från
demokratins grundsatser? Tidigare var det den
kapitalistiska bourgeoisins regeringar, som med
åtal, beslag, polis, domstolar och fängelser
stormade fram mot det fria ordet, det fria
tänkandet, för vilket arbetarnas egna tidningar
gjorde så lovvärda insatser, att deras talesmän, en
Palm, en Axel Danielsson, en Branting o. a. i
äldre tid samt en blinke Beigegren, en Svahn,
en Ragnar Johanson o. a. i nyare tid kastades
i fängelse, men dessa senare under en tidsepok
då den s. k. demokratin kommit till makten!
Demokratins arvtagare i dag, ledande och
regerande socialdemokrater gå numera inte
genom fängelse för demokratins och frihetens
sak. Deras väg går direkt till
regeringstaburetterna, där de med våldets och maktens rätt,
liksom sina föregångare inom bourgeoisin och
den moderna kapitalistklassen, i sin tur kasta
tanke-, yttrande- och församlingsfrihetens
vänner — de enda äkta demokraterna — i
fängelse, lägga beslag på deras tidningar och på så
sätt söka tysta ned deras rättmätiga men
obehagliga kritik. Allt medan de åt sig själva och
sin kast söka raka åt sig de matnyttigaste och
säkraste platserna kring det kapitalistiska
samhällets köttgrytor.
Den speciella och officiella demokratins
banerförare ha själva genom sina gärningar
komprometterat demokratin, även när dessa
demokrater utgöra grundstommen i den nya
staten. Den danske statsrättsteoretikern Severin
Christensen har så rätt, när han i sin bok
”Rättsstaten”, en framställning av det
offentliga livets etik, skriver:
”1 stället för att staten skulle vara ett
skydd för rätten föregår den medborgaren
med de mest oblyga exempel på
förfördelande handlingar. Även om
socialdemokraterna med den- största begärlighet tillägna
sig dess tendenser, därför att det går i stil
med deras förmyndareideal, har dock intet
parti undgått att smittas av dem; intet av
dem har något principiellt motstånd att
bjuda, alla lura de i sin tur på att bli
förtryckare.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
