Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ste från början vara en akt av rättfärdighet åt
de misshandlade och undertryckta och icke ett
löfte om att längre fram förverkliga den. I
annat fall kommer den säkert att misslyckas.”
Detta är ett svar till alla, vilka mena, att man
skall uppskjuta de sociala reformerna, tills
kriget är över. Jag medger, säger Laski, att
vi icke nu kunna inlåta oss på ett program,
som riskerar sammanhållningen inom nationen.
Även gör det totala krigets krav, att vi blott
kunna börja med den grundläggande
nygestaltningen och att dess helhetsutveckling måste
förläggas över många fredsår.
Under kriget, då förhållandena fortfarande
förändras, kan man på det internationella
området inte göra mer än ett försök att forma
de allmänna grundsatserna, som kunna föra oss
närmare den allmänna regleringen, menar
Laski. Målet måste vara varaktig fred. Detta
förutsätter en mellanfolklig ordning, i vilken
medlemmarna uppge sina anspråk på en
oinskränkt suveränitet och erkänna, att
angelägenheter av allmänt intresse måste avgöras
gemensamt. Därvid står det klart, att denna
internationella ordnings verkställande organ
måste kontrollera varje rustning, speciellt
luftvapnet. Likaledes måste tullar, myntfot,
in-och utvandring, arbetsförhållanden, rätt till
tillgång på råämnen och utnyttjandet av
koloniala områden vara frågor av gemensamt
intresse, över vilka ingen stat kan ha ensam
bestämmanderätt. Ser man tillbaka på tiden från
1919 till 1939, så måste de internationella
myndigheterna säkerligen utrustas med makt att
skydda nationella och religiösa minoriteter
genom sanktioner, anser Laski.
Storbritannien måste sörja för, att dessa
grundsatser bli upptagna i fredsuppgörelsen,
så att det blir en reglering mellan fritt
förhandlande likaberättigade. Vilka en stats
för-fattningsformer än må vara, så få dess
väsentliga inrättningar icke kränka de urgamla
frihetsrättigheterna. De kolonier, vilka ännu inte
äro mogna för självförvaltning, böra ställas
under internationellt mandat.
Vad kunna vi med rätta begära av vår
regering beträffande nygestaltningarna på
det sociala och ekonomiska området, vilka under
efterkrigstiden kunna säkerställa oss mot, att
de privilegierade ställa sina gamla privilegier
framför de nödvändiga förändringarna1?
frågar Laski. Vi behöva, svarar han, framförallt
erkännandet av fem grundsatser: Nödvändigt
är organiserandet av en ekonomisk sektor,
livsviktig för nationen, som måste vara fri från
profitmotivets inflytande. Till denna sektor
hör landets kreditväsen, kol och elektricitet,
trafikväsen och grundegendom. För det andra
behövs en radikal omgestaltning av
uppfostringsväsendet. Den nuvarande klassindelningen
av skolorna måste bort; vi måste äntligen
upprätta fria mellanskolor för alla. Viktigt, är
vidare större möjligheter för
universitetsbild-ning. För det tredje är en väsentlig utveckling
av välfärdsin rättningarna med särskild
hänsyn till näringsproblemen nödvändig. För det
fjärde är det nödvändigt att skapa garantier
för, att efter kriget den stora bostadsfrågan
icke överlämnas åt tomtockrama och
husspekulanterna. Slutligen måste man fordra
garantier för, att ekonomisk planering efter
kriget befriar oss från ny massarbetslöshet.
Man säger, att vårt lands privilegierade
aldrig komma att godkänna ett program av
sådan omfattning. De som hysa denna
uppfattning ha kanske rätt. Därav måste vi dra
tvenne slutsatser: den första och enklaste är
denna, att de privilegierade mera bekymra sig
om sina företrädesrättgheter än om
demokratin. Om de inte äro villiga att godkänna
grundsatser, som ge oss nyckeln till segern, så
följer därav, att de efter kriget komma att kämpa
för sina privilegier emot massornas krav.
Skulle dessa komma att ligga under, så bli även
vi en fascistisk nation och skulle då förgäves
ha fört. kriget för demokratin.
Mitt program går till problemets rot. Det
ställer i utsikt en verklig och bestående
höjning av massans levnadsstandard. Den som
finner ett program som detta oantagbart har
åtminstone plikt att uppställa ett annat. Många
människor rygga ständigt tillbaka, när de tänka
på revolutionen, och de rygga icke tillbaka för
något, när det gäller att förhindra dess
utbrott. Svaret på deras fruktan är mycket
enkelt: revolutionen är under alla omständigheter
ofrånkomlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
