Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna annektion var även ämnad som rysk
försvarsåtgärd av strategisk betydelse. Hitler
måste skaffa sig fred med England, ty utan
detta kunde Europa inte ”nyordnas”. Men om
Hitler inriktade sig på att påtvinga England
en fred efter sitt sinne, kunde han då lita på,
att östfronten under tiden blev reglad?
Rysslands expansion i skydd av vänskapspakten
gav icke anledning till en sådan slutledning.
Den gamla rysk-tyska fiendskapen, nu
förstärkt med rivaliteten mellan tvenne
diktatursystem, vilka båda vart på’ sitt sätt
eftertraktade europeisk hegemoni, pekade på
nödvändigheten att först likvidera den ryske fienden
och partnern i vänskapspakten, innan Tyskland
kunde ta itu med England. Den 22 juni 1941
proklamerar Hitler krig med Sovjetunionen.
Förut har kriget ifrån västmakternas sida
framställts som ett ideologiskt krig
demokratin kontra diktaturen. Emot diktaturerna
Tyskland, Italien, Ryssland stodo
demokratierna England, Frankrike, Belgien, Holland etc.
Med Tysklands överfall på Ryssland blev
diktaturen Ryssland allierad med England. Men
det generade inte. Diktaturen Ryssland
poserade som den mest demokratiska demokratin i
världen och kriget blev följaktligen immerfort
demokratiernas ideologiska krig mot
diktaturerna. Denna framställning skärptes med
Förenta staternas inträdande i kriget på
England—Rysslands sida.
Redan vid SÅC:s kongress 1938 kastade det
kommande världskriget sin slagskugga
framför sig. Den syndikalistiska rörelsen var klart
antimilitaristisk. Därom råder fortfarande
ingen meningsskiljaktighet. Denna principiella
ståndpunkt kunde SAC inte frångå. Kriget
mellan de kapitalistiska staterna, det
nationella kriget, var icke arbetarklassens sak.
Ingen borgfred under krig! Kunde kriget icke
förhindras, borde arbetarna utnyttja
förhållandena till skärpning av klasskampen fram
till en social revolution, som gjorde slut på
kapitalismen som krigets orsak och skapade
fred och socialism. Intet bejakande av
rustningarna eller ”försvaret”. Men ”det
arbetande folkets väpnade självförsvar under den
sociala revolutionen” accepterades. Sådan var
den dittillsvarande ställningen.
Men nu hade det kommit ett nytt moment.
Man skymtade redan det kommande
kriget som ett de fascistiska staternas krig för
utrotandet av folkfriheten och demokratin.
Detta krig blev icke bara ett ”kapitalistiskt” eller
”imperialistiskt” krig. Det blev också ett
krig-för förintandet av de demokratiska friheter,
vilka betraktades som nödvändiga betingelser
för uppbyggandet och utvecklandet av
arbetarnas organisationer till att uppnå kraft och
duglighet för likvidering av kapitalismen och
uppbyggandet av socialismen. När man
principiellt redan förut accepterat försvaret för
den sociala revolutionen, så som våra spanska
kamrater accepterat det, måste man då inte
också acceptera försvaret av demokratin som
en betingelse för den sociala revolutionen? Det
var grundtemat, mer eller mindre klart uttryckt
under debatterna på 1938 års kongress.
Kongressen gick icke så långt, att den
accepterade det nationella krigets försvar för
demokratin. Därmed skulle man nämligen också ha
nödgats att dra andra slutsatser. Man måste
då också acceptera forsvarsordningen, den
statliga militarismen, så som de spanska
kamraterna gjort det. Och man måste då också ge
avkall på klasskampen, man måste acceptera
samförståndsståndpunkten. Inte ens
talesmännen för en förändring av förut gällande
principiella uttalande ville detta. Slutligen
stannade kongressen vid en förändring av ett av
Centralkommittén tidigare antaget uttalande.
Den väsentliga förändringen inneslöts i
följande: ”1 länder, som utsättas för fascistisk in-
vasion, måste arbetarna sträva fram mot den
sociala revolutionen utan att spela över segern
i faseistemas händer.”
Det är synd att säga, att uttalandet
utmärker sig för överflödig klarhet.
Nedskriva-ren av dessa rader var själv med om att
utforma det, så något klander avses inte, bara
ett enkelt konstaterande. Satsen leder till ett
accepterande av kriget som ett försvar emot
exempelvis ett tysk-nazistiskt överfall. Och
med detta accepterande följer en del
konsekvenser, vilka egentligen ieke fullt
överensstämma med resolutionen i en del andra
avseenden.
När Centralkommittén sammanträdde i
början av april 1940 inträffade just händelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
