Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den tyska ockupationen av Danmark öéh
Norge. Självfallet blevo sinnena synnerligen
upprörda.. Det fanns någon, som frågade, om
yi skulle gå samman med demokratiernas
arbetare eller ej, d. v. s. gå ut i kriget. Det
fanns någon, som pekade på fördelen att själv
välja tidpunkten för kriget. Och det fanns
någon, som hävdade, att det nu inte längre
kunde vara tal om ”det möjligas politik” utan
hävdandet av rätten. Det framfördes tvenne
förslag till uttalande. Det ena, som
omfattades av majoriteten, fasthöll vid den
principiella inställning, som dittills varit den
syndi-kalistiska rörelsens, varjämte det också
principiellt anslöt sig till neutraliteten som den
enda möjligheten för bevarandet av landets
egen fred. Det andra uttalandet förklarade,
att ”valet står inte längre mellan fred och krig,
valet står mellan en offerkrävande kamp för
egna intressen eller en mera offerkrävande
kapitulation .. . Må Sverges arbetare välja
kampen!” Samtidigt utpekades
neutralitetspolitiken ”som landets styrande tillämpa”, som ett
medel att dra oss in i kriget på Tysklands
sida. Uttalandet avvisade neutraliteten och
utan att direkt mana till inträde i kriget, var
uttalandets innehåll dock ett
rekommenderande därav. Det fanns ju inte längre något val
mellan krig eller fred!
Finlands uppslutning på Hitlers sida
sommaren 1941 kom som en kalldusch.
Finland, som förut betraktats som ett land, vilket
förde krig mot diktaturen för demokratin,
satsade nu sin sista slant på den nazifascistiska
diktaturens seger över Ryssland, vilken endast
kunde åstadkommas genom ett samtidigt
ned-kämpande av demokratierna. Den ideologiska
fronten blev allt ohållbarare. Diktaturens
Ryssland hade sprungit över till demokratierna, oeli
nu sprang demokratiens Finland över till de
nazifascistiska diktaturerna. Den ideologiska
uppdelningen var ohållbar. Vilket dock på
intet sätt rubbade det faktum, att Tyskland
eftersträvade att genom en militär seger
tillintetgöra demokratin i Europa. När det 1939
inom SAC fanns personer, som ansågo
Finlands sak vara vår sak och att Sverge borde
sluta upp vid dess sida, så kunde SAC :s
arbetsutskott vid Finlands inträdande i kriget
på Tysklands sida med fullt gillande av alla
kasta ut ett upprop betitlat ”Finlands sak är
icke vår sak”. Och det kunde i detta upprop
slå fast, att de element, som denna gång
ropade på Sverges uppslutning vid Finlands sida,
voro femte kolonnens element och demokratins
fiender.
När Hitler ropat ut, att nazismen inte var
någon exportvara, så visade händelserna
något helt annat. Upprättandet av nazistiska
regimer i en rad av de ockuperade länderna
visade just, att det var nazifieringen av
Europa, som åsyftades, nazifieringen som ett medel
i Europas undertryckande och folkens
underkuvande, nazismen som ett medel till
Tysklands hegemoni över Europa i första hand och
därefter den övriga världen, om det var
möjligt. Nazismen eller med ett bredare begrepp
fascismen måste då framstå som fienden
nummer ett.
Det var naturligt, att mången kamrat då
skulle fråga sig, om syndikalismens
antimilita-ristiska inställning och dess kategoriska
avvisande av kriget mellan nationerna kunde vara
hållbart. Friheten måste gå före freden,
förklarade någon. Hellre kriget än slaveriet.
Riktigheten av dessa maximer kan inte
underkännas. Detta tänkesätt tolkades av enskilda
medlemmar på ett sådant sätt, att man t. o. m.
borde avstå från neutraliteten och med berått
mod kasta landet och folket in i kriget på de
allierades sida. En sådan uttolkning leddo till
krigisk aktivism.
Häremot ställdes frågan, om kriget var ett
absolut medel till försvaret av friheten, och
om det inte fanns andra medel. Ingen kunde
förneka, att det norska folket även efter
passerandet av det akuta krigets tillstånd fortsatte
att kämpa för friheten. Ingen kunde förneka,
att samma kamp fördes i de andra
ockuperade länderna. Denna kamp måste förr eller
senare leda till resultat om den konsekvent
fullföljdes. Den skulle visserligen komma att
kräva offer, men icke på långa håll de offer, som
kriget skulle kräva. Motståndet kunde också
tänkas leda till gemensamma resningar i
Europa mot inkräktarna. Denna form av direkt
aktion låg också mera i linje med de
syndi-kalistiska kampmetoderna. Det fanns möjlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
