Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter att även på denna, väg uttrötta och
övervinna motståndarna.
Å andra sidan medför kriget en växande
militarism, en växande reaktion, ett
förlorande av tillkämpade friheter. Det kunde hända,
att det blev friheten, som gick under i kriget.
Befrielsekrig har förr slutat med militarismens
seger oeh frihetens förfall.
Arbetarna måste kontrollera de medel,
varmed de kämpa för sin frihet. Men
arbetarna kontrollera inte den statliga militarismen,
tvärtom kontrollerar den statliga militarismen
arbetarna. Denna militarism är således ett
redskap, över vilket arbetarna inte ha någon
kontroll, och den användes därför icke i
arbetarnas utan i den kapitalistiska statens
intresse mot arbetarna. Som antimilitarister äro vi
motståndare mot militarismen och kriget, icke
bara därför att det är barbariskt, fientligt
mot framåtskridandet, förråar människorna och
utarmar folken, utan också därför att
militarismen är ett redskap mot den ”inre fienden”,
ett redskap i de besittandes händer mot
arbetarna, ett redskap till förevigande av
utsugningen och ofriheten, en skyddsvakt mot
socialismen. Detta är ett historiskt ofrånkomligt
faktum.
Med ett krig ökas militarismens vikt i
samhället enormt. Det moderna kriget är totalitärt.
Det leder till, att det civila livet försvinner och
allt militariseras. I rättsavseende är det
krigslagarna som tillämpas. De civila fri- och
rättigheterna försvinna i stor utsträckning.
Lönerna fastställas av staten och
organisationslivet berövas sin rörelsefrihet. Militarismens
socialreaktionära inflytande ökas våldsamt.
Det är reaktionen, inte friheten, som vinner
i inrikespolitiken.
I vägen för arbetarklassens och socialismens
historiska seger står militarismen, som den
bestående samhällsordningens upprätthållare.
Även efter de ”demokratiska” makternas seger
över de nazifascistiska skulle detta faktum
kvarstå. Att bekämpa och slutligen övervinna
militarismen är en uppgift, som ofrånkomligt
måste genomföras, för att socialismen skall
kunna förverkligas. Detta är grunden till den
syndikalistiska antimilitarismen. Men om man
skall acceptera kriget som ett medel till frihet,
nödgas man också acceptera militarismen som
medlet till kriget och till friheten. Man måste
då också aktivt gå in för krig och militarism.
Man måste propagera för det, bearbeta sinnena,
bygga upp den så kallade krigsmoralen. Man
pressades in i en verksamhet, som fullständigt
svär mot den samhällsuppfattning, vi kämpat
oss fram till. Man drevs också i armarna på
nationalismen, som är krigets följeslagare, och
nationalismen är internationalismens fiende.
Då man fastslagit, att vi som syndikalister
icke skola företaga oss något, som i
händelse av överfall kan hjälpa fascismen till
seger, ha vi därmed också sagt, att vi inte på
något sätt skola resa motstånd mot försvaret.
Där har man ställt gränsen för våra
eftergifter. Vi skola inte sabotera försvaret, om
exempelvis Tyskland överfaller oss. Längre
kunna vi inte gå utan att slå benen undan oss
själva, icke utan att avsvära oss vår egen
samhällsuppfattning. Gå vi längre sluta vi upp
att vara syndikalister.
Denna inställning som rörelse och
organisation innebär ett passivt accepterande av
något ofrånkomligt, något som inte vi förmått
betvinga, något som kommit emot vår vilja,
något som vår vilja inte räckte att betvinga.
Den innebär däremot inte, att vår rörelse och
vår organisationsapparat skall ställas i krigets
tjänst. Den innebär inte, att rörelsen och
organisationsapparaten skall aktivt deltaga i
uppbyggandet av militarismen oeh förandet av
kriget, ty det skulle för oss innebära språnget
över från antimilitarismens till militarismens
värld.
En gång kommer slutet på kriget. Under
vilka förhållanden slutet än kommer, så måste
i alla fall kampen mot militarismen oeh kriget
och kampen för socialismen återupptagas, och
det är då av vikt, att den syndikalistiska
rörelsen så långt som möjligt, såväl ideologiskt
som organisatoriskt, är intakt, så att den åter
kan upptaga sin verksamhet. Men man kan
inte uppta kampen .mot militarismen med en
organisation, som en gång försvurit sig åt
militarismen.
Därför kunna vi som rörelse oeh
organisation inte gå längre än till det passiva
accepterandet av det väpnade motståndet mot det.
väpnade överfallet. Som individer kommer var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
