Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ja själva familjens glädje förefaller besk, så
länge den inte delas av alla, och som arbetar
på att förnya världen trots allt elände och
förföljelse. Där är ynglingen, som, när han hör
beskrivningen av den i landet inträngande
härens skräckvälde, tar de fosterländska
berättelser, man stoppat i honom, bokstavligt, och går
och låter skriva in sig i en frikår, drar ut i snö
och köld, svälter och slutar med att falla under
kulregnet.
Där ha vi den mera äkta hänförelsen,
utrustad med ett fruktsammare förstånd, som bättre
placerade sin medkänsla och motvilja, som
sprang till förskansningarna med sin lille bror,
blev stående under granatregnet och dog med
orden: ”Leve kommunen!” Här är en man,
som uppröres av orättfärdighet och som, medan
alla böja ryggen, avslöjar orättfärdigheten,
utan att fråga, vad följden blir, anfaller
utsugaren, den lille tyrannen i fabriken eller den
store tyrannen i ett kejsardöme. Här äro
slutligen alla dessa otaliga uppoffringar, mindre
glänsande och därför okända, som man
oavbrutet kan bevittna, förutsatt att man vill öppna
ögonen och lägga märke till, vad det är, som
utgör grundvalen hos mänskligheten, det som
gjort det möjligt att någorlunda klara sig till
trots för utplundring och förtryck.
Alla dessa smida, den ene i det obemärkta,
den andre mera offentligt, på
mänsklighetens sanna framsteg. Och mänskligheten vet
det. Därför omger den deras liv med vördnad,
med dikt. Den till och med idealiserar dem
och gör dem till hjältar i sina sagor, sina
sånger, sina berättelser. Den älskar modet hos
dem, godheten, kärleken, uppoffringen, som
den stora mängden inte äger. Den låter deras
eftermäle leva hos sina barn. Den minns till och
med dem, som endast kunna verka i den
trängre kretsen av släkt och vänner, genom att ära
deras minnen i släktens egna traditioner.
Dessa är det, som utöva den verkliga
moralen — för övrigt den enda som förtjänar detta
namn — ty den andra är endast den blotta
och bara samstämmigheten mellan likställda.
Utan detta mod och denna uppoffring skulle
mänskligheten endast blivit förråad i ett moras
av småsinnade beräkningar. Dessa är det också,
som förbereda framtidens moral, den som
kommer, när våra barn växa upp med det för ögat,
att den bästa användning för allt, för alla
krafter, allt mod, all kärlek, finns där, där
behovet för denna kraft kännes starkast.
Detta mod, denna hängivenhet, har funnits i
alla tider. Man träffar det hos alla djur.
Man finner det hos människan även i tider av
det största förfall.
Och i alla tider ha religionerna sökt att
tillägna sig det, att slå mynt av det till egen
fördel. Och när religionerna ännu leva, beror det
■—• bortsett från okunnigheten —■ på, att de i
alla tider just förstått att åberopa denna
hängivenhet, detta mod. Det är också detta
revolutionärerna åberopa, isynnerhet de socialistiska
revolutionärerna.
När det gäller att förklara det, ha de
religiösa moralisterna, utilitarianerna och andra
gjort sig skyldiga till det misstag, som vi redan
påvisat. Men det är den unge filosofen Guyau,
denne omedvetet anarkistiske tänkare, som äran
tillkommer att på nytt ha påpekat det sanna
ursprunget till detta mod, denna offervilja, ett
ursprung, som ligger utanför alla
övernaturliga krafter, utanför alla de krämaraktiga
beräkningarna, som den engelska skolans
utilita-rianer så underfundigt ha uttänkt. Där den
Kantska, positivistiska och evolutionistiska
filosofien har strandat, där har den anarkistiska
filosofien funnit den enda riktiga vägen.
Ursprunget, säger Guyau, är känslan av den
egna kraften. Det är livet som strömmar
över, som söker att breda ut sig. ”Att i sitt
innersta känna, vad man är i stånd att göra, det
är just samtidigt att få den första aning om,
vad som är en plikt att göra.”
Denna moraliska pliktkänsla, som varje
människa känt i sitt liv och som man försökt
förklara på alla möjliga, övernaturliga sätt, är
inte annat än övermått av liv, som kräver
gestaltning, att ge sig hän. Den är på samma sätt
en känsla av makt.
All upphopad kraft övar tryck på alla
hinder, som ställas upp mot den. Att kunna handla
är liktydigt med att nödgas handla. Och varje
dylik moralisk ”förpliktelse”, som man talat
och skrivit så mycket om, inskränker sig alltså,
när den avklädes allt övernaturligt, till detta,
enda begrepp: livet kan inte upprätthållas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
