Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan på betingelse av, att det får lov att
expandera.
”Plantan kan inte låta bli att blomstra. Att
blomstra är för den ibland detsamma som att
dö. Vad gör det! Saven går likväl alltid
uppåt”, är denne anarkistiske filosofs
slutanmärkning.
Så förhåller det sig också med människan,
när hon är full av kraft och energi. Kraften
hopar sig i henne. Hon sprider liv omkring sig.
Hon ger utan att hålla räkning — eljes skulle
hon inte leva. Och om hon liksom blomman
måste dö, medan hon förbrukar sina krafter och
breder ut sig —• vad gör då det? Saven stiger i
a,Ila fall uppåt, om det finns någon sav.
Var stark! Strömma över av kraft i känsla
och förstånd — och du sprider din intelligens,
din kärlek, din handlingskraft! I dessa ord
innefattas hela moralläran, när den avklädes den
orientaliska askesens skenhelighet.
IX.
Vad mänskligheten beundrar hos den
verkligt sedliga människan, det är hennes kraft,
det är den livets fullhet, som driver henne att
ge sin intelligens, sina känslor, sina handlingar
utan att fordra något i gengäld.
För den själsligt starka människan,
människan som strömmar över av andligt liv, är det
ett naturligt behov att expandera. Att tänka
utan att meddela sina tankar till andra har
inget tilldragande. Det är bara den andefattiga
människan, som, efter att med möda ha fått en
tanke, omsorgsfullt gömmer på den för att
senare förse den med sin namnstämpel. Den
själsligt starka människan strömmar över av tankar,
hon strör ut dem med fulla händer. Hon lider,
när hon inte kan dela dem med någon, icke kan
strö ut dem för alla vindar: sådant är hennes
liv.
Det är på samma sätt med känslan. ”Vi äro
icke oss själva nog: vi ha flera tårar, än vi
behöva för våra egna lidanden, mera glädje, än
vår egen tillvaro berättigar oss till”, sade Guyau
och innefattade på så sätt hela moralproblemet
i dessa få så sanna ord hämtade från naturen.
Den ensamma människan lider, är plågad av
en viss oro, för att hon inte kan meddela sina
tankar och känslor till andra. När man känner
en stor glädje, önskar man att kunna meddela
den till andra, meddela att man är till, att man
känner, att man älskar, att man lever, att man
kämpar, att man strider.
Samtidigt känna vi behov av att utöva vår
vilja, vår handlingsduglighet. Att handla,
att arbeta har blivit ett behov för det stora
flertalet av människor till den grad, att när
orimliga omständigheter avlägsna en man eller
en kvinna från det nyttiga arbetet, finna de på
onyttiga och värdelösa sysselsättningar och
plikter för att finna utlösning för sin
handlingskraft. De finna på sak samma vad —•
antingen en teori, en religion eller en social plikt
—• för att övertyga sig själva, att de uträtta
något nyttigt. När de dansa — är det i
välgörande syfte, när de ruinera sig med sina
toaletter, är det för att hålla det goda sällskapet
på nivå, när de alldeles ingenting göra, är det
av princip.
”Man hax ett behov i sig att hjälpa andra,
till att ge sin handräckning, till att hjälpa till
med det tunga lass, som mänskligheten har att
dra på. I alla fall sorlar man runt kring det”,
säger Guyau. Detta behov att ge sin
handräckning är så stort, att man återfinner det hos
alla djur, som leva i samhällen, hur lågt de än
stå. Och all denna oändliga verksamhet, som så
onyttigt förbrukas i politiken, vad annat är den
än detta behov att ge sin handräckning till att
dra lasset eller att sorla omkring det?
Självfallet åstadkommer denna ”viljans
fruktbarhet”, denna törst efter verksamhet, när
den är ledsagad av blott föga känsla och ett
förstånd, som icke är i stånd att skapa, bara en
Napoleon eller en Bismarck — dårar som ville
få världen att gå den bakvända vägen. Å andra
sidan skulle en fruktbar tankekraft, blottad på
välutvecklad känsla bara giva torra frukter,
kammarlärda män, som bara hämma
vetenskapens framåtskridande. Och slutligen skulle
känsla, som icke är förenad med tillräckligt stor
intelligens, bara åstadkomma dessa kvinnor, som
äro beredda att offra allt för en eller annan
människa, över vilken de utgjuta hela sin
kärlek.
För att vara verkligt fruktbart måste livet
vara intelligens, känsla och vilja tillsammans.
Men då är denna fruktbarhet liv i alla riktnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
