Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hör såtillvida redan historien till, som den inte
längre är någon allvarlig representation för
fransk hemmapolitik; och under de litet mera
än två år, marskalkens män ha varit
verksamma, ha de visat sig som redskap för en
patriotism av mycket tvivelaktigt slag:
inrikespolitiskt torde Pétains och Lavals synpunkter,
främst då det gäller socialpolitiska sådana,
knappast skilja sig annat än genom
attityderna. När Pétain en junidag 1940 tillträdde sin
befattning som kapitulationssymbol,
presenterade denne intime vän av general Franco sig
samtidigt som den franska reaktionens
förlovade räddare, den där frälsar nationen från
”den inre fienden”. Sedan dess har marskalken
— i detta avseende ■— aldrig lurat sina
anhängare. Och i sin egenskap av demokratins
och arbetarrörelsens fiender äro Pétain och
Laval väl ungefärligen jämnspelta.
Utanför Frankrikes gränser hitta vi ännu två
grupper, som i någon mån representera
Frankrike. Den första fylkar sig kring ledaren
för det s. k. kämpande Frankrike,
fronderande generalen de Gaulle, som redan den 28 juni
1940 av den engelska regeringen erkändes som
de fria fransmännens chef. Det var märkligt,
att kretsarna kring de Gaulle alltifrån början
reserverat sig mot Darlans misstänkta
”omvändelse” från tyskvän till allierad bundsförvant
och under hela tiden, då denne presiderade i
Nordafrika, vägrat att samarbeta med honom.
Utan att vi vilja beteckna de Gaulleisterna som
en sammanslutning av övertygade demokrater,
tycks det vara utrett, att de i alla fall företräda
en mera deciderat framstegsvänlig och
anti-status quo-ståndpunkt än de ledande franska
krafter under general Giraud, som tydligen
under påskyndan av det amerikanska
utrikesdepartementet ställts i spetsen för de franska
bedrifterna i Nordafrika. Detta den franska
opinionens femte mera framträdande parti —
Gi-raudisterna, verksamma på det nordafrikanska
slagfältet — utgöres av en mera än brokig
skara av rojalister och f. d. resp. fortfarande
Vichy-män.
Ide proklamationer ocli invasionsvarningar,
som de allierade med jämna mellanrum rikta
till det franska folket, är det alltid tal om, att
invasionshärarna komma för att återge frans-
männen deras frihet. I en mera inskränkt och
avgränsad mening bör detta nog uppfattas som
befrielse från de tyska inkräktarna.
Fransmännen skola åter bli självbestämmande i sitt eget
hus. Men vilken situation inträder egentligen
den dag, då Frankrike kanske är rensat från
de utländska inkräktarna men har sin
hemma-reaktion i behåll?! Man tänke sig den situation,
då fransmännen gjort sig av med Hitlers
bajonetter och politiska kommissarier, men
plötsligt se sig ställda inför en ömtålig
inrikessitua-tion, där de allierades förtroendemän — som
mycket väl kunna tänkas inte vara franska
folkets, nämligen den avsomnade Viehy-regimens
och rojalismens representanter — behärska
kommandohöjderna.
Med andra ord: fransmännen gripa vid
lämpligt tillfälle till vapen, som de kanske få av de
allierade, de bli åter krigförande, men se sig
mycket snart nödsakade att utvidga den rent
nationellt-militära krigföringen till en social
sådan: till en ny revolution... Det kan väl
aldrig tänkas, att den franska historien, som år
1940 med tredje republikens snöpliga fall
anlänt till ett visst fundamentalt vägskäl, skall
nöja sig med några steg framåt och sedan lika
många steg tillbaka — d. v. s.
återupprättandet av status quo, tillståndet från i går, den
här gången kanske ett s. k. korporativt, varför
icke ”kristligt-socialt”-monarkistiskt system i
stället för den ruttna parlamentarismen och den
skämda demokratin?
Den som anser motsättningarna mellan de
Gaulle—Giraud å ena sidan och de
franska emigrantpolitikerna och den franska
liem-maopioncns aktiva både antinazistiska och
anti-lavalistiska opposition å den andra som
betydelselösa skenfäktningar, den som anser, att det
bara gäller att ”med förenade ansträngningar slå
fienden” (vilken fiende resp. vilka fiender
förresten?!), har nog inte riktigt reda på den
ofantliga omfattningen av Frankrikes
katastrof. Härtill kommer så, att det franska
skådespelet inte utspelas för öppen ridå.
Visserligen äro vi genom pressen samt ett flertal
vederhäftiga vittnesbörd tämligen bra
underrättade om labiliteten i den franska situationen. Vi
veta med bestämdhet, att den regim eller de
regimer, som i dag säga sig tala å franska fol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
