Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kets och den franska ärans vägnar, samtidigt
som de kräla i stoftet för Adolf Hitlers
sändebud på fransk mark, blott representera en
ömklig minoritet kontrarevolutionära element, vilka
gripa varje tillfälle, som till äventyrs bjuder
sig, att sparka till frihet, demokrati och
folkvalde. Och vi få vara ganska förvissade om,
att både de Gaulles och Girauds politiska
formationer endast utgöra nödtorftiga plåster på
Frankrikes sår, tillkomna i krigföringens
tecken och snarare förlägenhetsprodukter av
tillfällig karaktär än programmatiska
manifestationer av politisk och social räckvidd. Den
franska emigrationspolitiken tycks i själva verket
inte mindre i sig själv kluven och famlande än
exempelvis den tyska eller f. ö. vilken annan
som helst i samma belägenhet.
Medan relationerna mellan de Gaulle och
Giraud, mellan dessa två män och deras
meningsfränder och franska folket, mellan de
allierades regeringar och de Gaulle—Giraud å
ena sidan och det franska folkets politiska
önskemål å den andra, förefalla vara mer än
vanskliga och svävande, har man all anledning
ställa följande fråga: var har det politiska
kardinalspörsmålet hamnat, nämligen botandet
av den franska katastrofen icke medels mer
eller mindre reaktionärt och förlegat
kvacksalve-ri utan medels demokratisk pånyttfödelse med
hjälp av en verksam revolutionär omgestaltning
av de odrägliga sociala och politiska
föihållan-dena?
Något mindre gäller det nämligen i själva
verket inte, och det är ingen fras och inte heller
något överord, när man betecknar de
fundamentala ingrepp i franskt stats- och
samhällsliv, vilka tillståndet nödvändiggör — förutsatt
att det demokratiska folkväldet kommer att
resa sig i det från inkräktarna befriade
Frankrike — som i alla avseenden revolutionära och
revolutionerande. Redan i en föregående
artikel (”Frankrikes väg”, nr 2, 1941) ha vi
konstaterat, att Frankrikes sammanbrott långt
ifrån blott varit ett militärt sådant. Det
militära var endast ett sammanbrott i marginalen
i en situation, vars samhälleliga innebörd var
identisk med en nations andliga och politiska
kaos i ordets mest vidsträckta bemärkelse. Yad
som hänt i Frankrike sedan de fruktansvärda
dagar, då det franska folkets sanna inre
fiender — de reaktionära och femtekolonnarna —
begagnade sammanbrottet för att tillvälla sig
makten och i samarbete med inkräktarna utrota
demokraterna och socialisterna, ända till i dag,
då den franska opinionens olika sagesman i
London resp. Nordafrika blotta
meningsmotsättningar av avgörande politisk betydelse,
bekräftar endast vår dåvarande ståndpunkt i den
franska frågan. Frankrikes militära frigörelse
ur den tysk-nazistiska gastkramningen är en
sak och givetvis en ytterst viktig sådan. Men
bara om denna frigörelse kompletteras av en
social och politisk och andlig uppgörelse med
den politiska reaktionens skadedjur, som, ledda
av sina antidemokratiska klassintressen och en
landsskadlig ”patriotism”, riktat en dolkstöt
mot den tredje franska republiken och hindrat
det franska folkets tillfrisknande och
framåtskridande i demokratisk riktning och under
socialt betryggande förhållanden, kan ett slut
skönjas i Frankrikes katastrof.
Även om det franska skådespelet — en
historisk katastrof som på ett avgörande sätt
bidragit till Europas ”kulturskymning” och
politiska och sociala kräftgång — i mångt och
mycket ageras bakom den järnridå, som smitts
av de mot det franska folkets
socialrevolutionära behov samarbetande nazifascistiska
nyord-Jiingsklåparna av både tysk och fransk
nationalitet, framträda utvecklingens konturer för oss
ändå i ganska klar belysning. Det var så
oerhört betecknande, att Darlan så att säga tog
avsked från de sina med den troskyldiga
försäkran, att de allierade äro bara trevliga att
umgås med för en Pétain-trogen politiker. De
äro så generösa och vilja icke ”påtvinga” ”oss”,
d. v. s. den franska reaktionen, något socialt
system. Ingen äkta fransk patriot av årgång
1934 (då anciens combattants, denna
halvnazistiska sammanslutning av de franska
frontkämparna, gjorde sitt beryktade kuppförsök mot
tredje republiken på Place de la Concorde)
resp. årgång 1939/40 (”hellre Hitler än Blum”)
behöver vara ängslig och frukta, att de
allierade skola söka påtvinga ”oss” en
folkfronts-despoti i förnyad upplaga. Nej, de hota ”oss”
inte med social revolution, de äro så blygsamma
att enbart vilja återupprätta ”Frankrike i dess
ställning av år 1939”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
