Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Darlan talade sanning och uppfattade
situationen riktigt, måste man således betrakta
amerikanarnas och engelsmännens regeringar
som bundsförvanter till det ruttna och
historiskt redan förlegade Frankrike, det Frankrike
som år 1939/40 varken visat sig mäktigt att
försvara demokratin mot nazismen eller
överhuvud visat sig överlägset sin motståndare
åtminstone genom sin andliga resning, det
Frankrike som kapitulerade militärt, emedan dess
ledande skikt redan upptäckt och gärna
anammat den samstämmighet, som i viktiga sociala
avseenden — d. v. s. på klasskampens arena —
befanns råda mellan Adolf Hitlers regim och
den franska antidemokratiska
kontrarevolutionen. Ett dystrare perspektiv för det franska
folkets vidkommande än det, den mystiske
amiral Darlan framkastat samma dag, då hans liv
ändades, kan inte gärna tänkas. Det är om
något ett vittnesbörd om de oerhörda svårigheter,
som i alla avseenden hopa sig, då det gäller att
slå sönder järnridån, som döljer Frankrikes
existenskamp.
II.
”Drole de guerre. .. Det var första
gången som jag hörde detta uttryck,
vars upprepande genom de civila och
vars idisslande genom journalisterna
— i brist på originalitet — skulle i
fortsättningen bli så irriterande.”
n r~\ röle de guerr e”, vilket kan tolkas
L’ med ”ett besynnerligt krig!”, var det
slagord, vilket som en ödesdiger slagskugga
ledsagade den dödskamp, under vilken Frankrike
icke längre mäktade att stå emot Hitlerkriget.
Ett besynnerligt krig! Först den förbannade
entonigheten, ledsamheten, långtråkigheten
bakom den Potemkinby, som kallades
Maginot-linjen, ”den ointagliga”; krigskommunikéernas
klyscha: ”rien å signaler”, ingenting att
meddela. Sedan dödsryckningar under några
veckor — och dödsdomen över den franska
nationen. Hakkorsflaggan på Eiffeltornet! ”Drole
de guerre” — ett lugnande piller som franska
folket villigt slukade, under det att
militärfas-cisterna satte eld på fadershuset och
saboterade motståndet.
Vi ha litet närmare fördjupat oss i en
lärorik ”récit de guerre”, som bär den egna
upplevelsens hallstämpel och på ett angenämt sätt
skiljer sig från den franska ”nationella
revolutionens” skumma uppbyggelselitteratur och,
fast den fått ett litterärt pris, inte precis hör
till de skrytsamma och vresiga
propagandaalstren mot tredje republiken, för
1’émancipa-tion nationale i Doriots stil. Det är
journalisten dr Paul Mousset, som i sin egenskap av
French Liaison Officer hos den engelska
militärstaben i Frankrike upplevt krigsmånaderna
och skildrat sina intryck i boken ”Quand le
temps travaillait pour nous” — När tiden
arbetade för oss, betyder den ironiskt menade
titeln.
Ätt fransmannen i gemen avskydde kriget,
därom övertygar oss också Moussets bok än
en gång. Detta tycks oss inte vara oväsentligt,
ty förgäves skulle vi efterlysa något liknande
— och vederhäftigt — omdöme om tyska
folket, vilket i sin majoritet visserligen knappast
älskade kriget men i och med att lita på Hitler
redan varit inställt på att få det. Löjtnant
Rigny, som författarens andra jag heter i
boken, blir djupt besviken och nedstämd, när han,
då han återvänder från Maginotlinjens
ombonade tillvaro till Paris på kort permission,
observerar, hur folk ännu kort före den stora
skrällen på våren 1940 helst inte tänker på
kriget, helst resonerar bort dödsfaran: ”Stri-
derna långt härifrån störde på intet sätt
dagarnas lyckliga lopp. Det var underförstått,
att man inte skulle slåss i Frankrike.” Det var
samtidigt, som norrmännen och en del allierade
landsättningstrupper redan hade börjat att
slåss mot Hitlersoldaterna! Det var också
samtidigt, som de engelska officerarna i
Frankrike-lägret, där Mousset varit installerad som
förbindelselänk, med omsorg lade ner all sin iver
på att organisera festmåltider med utsökta
lyx-rätter och diskuterade olika anrättningssätt för
soppor, biff, potatis o. s. v. Vilket ger löjtnant
Rigny anledning till följande anmärkning till
en bordskamrat: Jag trodde, att jag skulle föra
krig som officier de liaison, men nu märker jag,
att jag lever fredens välsignelser som officier
de bouche — som en munnens och läckergom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
