Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl slutligen blir produktionskapaciteten, som
vid sidan om råvarutillgången blir
utslagsgivande för krigets utgång.
Det är just därför, det är så beklagligt, att
även de länder, som med läpparna bekänna
sig till demokratin och den personliga friheten
och som till och med säga sig föra kriget just
för dessa ideal, slagit in på vägar, som äro
förvillande lika diktaturens egna.
Det är ett fattigdomsbevis i all sin ynklighet,
att man även på demokratiskt håll inte
lyckas finna andra vägar att nå fram till
effektivitet och ”planhushållning” än att på ett
klumpigt sätt imitera totalitära mönster.
Totalitarismen är inkarnationen av en stark
stat och vill man bevara demokratin och den
personliga friheten, så gäller det givetvis att
slå in på helt andra vägar än en
maktöverskjut-ning till staten. Detta måste även, eller kanske
framförallt, gälla för krigs- och kristider.
Det är sorgligt men sant, att många
”socialister” i våra dagar se ett realiserande av
socialismen i just denna maktförskjutning till
staten. Man hyser alltså med andra ord den
uppfattningen, att en stark statsbildning också
kan vara demokratisk.
Egentligen förefinnes inte någon väsentlig
skillnad mellan dessa ”statssocialisters”
uppfattning och den totalitära idén. Bådas
företrädare anse, att den personliga friheten inte
är så synnerligen viktig, att effektiviteten och
ändamålsenligheten måste ställas i främsta
rummet och att just dessa båda egenskaper
bäst taga sig uttryck i en stark stat. I ett
samhälle, där staten har makten och
bestämmanderätten, där enskilda nycker och
individuell vrånghet stöpas om och elimineras i den
statliga helheten, där måste också
levnadsstandard och bekvämlighet nå längst. Man tror, att
de enskilda människorna gärna äro villiga att
offra personliga friheter, om de som ersättning
få det materiellt bättre.
Så alldeles säkert är det dock inte, att dessa
funderingar äro riktiga. För det första har
man all anledning ifrågasätta, om en
diktaturstat har större möjligheter att höja
produktionskapacitet och välstånd än ett folk, som
lever i frihet.
För det andra är det inte säkert, att folken
äro med på att offra sin personliga frihet för
en standardhöjning, som i bästa fäll bleve högst
relativ och lotteriartad. Dessutom beror det ju
egentligen innerst på, i vilken utsträckning den
ekonomiska ofriheten under staten sträcker sig
och i vilken grad denna ekonomiska ofrihet för
med sig slaveri även på alla andra områden.
För vår del hålla vi före, att ekonomisk
ofrihet under statens makt med nödvändighet
måste leda till ett totalitärt tillstånd, som är
ovärdigt tänkande människor.
I stället för att förtvivlat och inkonsekvent
klamra sig fast vid ett halvtotalitärt
statssystem som motvikt mot yttre fascistiskt tryck
bordo demokratierna söka sig demokratiska
former för ett stärkande av den personliga
friheten och samtidigt en höjning av
standarden.
När man inser den kapitalistiska
misshushållningens nackdelar och det slöseri med
rikedomar och nationalförmögenhet, som detta
system innebär, då måste demokraterna finna
andra medel till effektivisering än
statskapitalism. Garantin för, att demokratin och den
personliga friheten skall överleva denna kris,
är, att makten lägges i de folkliga
organisationernas händer.
Man borde åtminstone kunna kräva, att rena
folkrörelser, som i flera decennier byggt sina
program på socialisering medelst arbetarnas
ekonomiska organisationer, skulle ha något
mera positivt att komma med än en
reservationslös och naiv tillbedjan av våldsbelätet
staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
