Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ena partiet sitter vid makten och det andra
i häktet.” En tillräckligt klar antydan, att en
människa, som yttrade tankar, som stodo i strid
med de ofelbara kongressbesluten eller den lika
ofelbara exekutiven, måste kastas i fängelse.
K omintern skulle ha till mål att ”skajxi en
internationell sovjetrepublik som
över-gångsled till fullständig tillintetgörelse av
staten”. Den kommunistiska internationalen, heter
det i teserna, ”måste i verklighet och
handling representera ett likartat världs parii. De
partier, som arbeta i varje enskilt land,
framträda bara som världspartiets avdelningar.”
Det var således en världsrevolution, man
eftertraktade, under ledning och kontroll av
Moskva. Men då Kominterns ledning naturligtvis
måste komma under beroende av de ryska
statsintressena, blev Kominterns verksamhet snart
ett led i den ryska utrikespolitiken och ett
redskap för Rysslands nationella intressen.
Man skulle nästan kunna säga, att Komintern
gjordes till ett redskap för ryskt
världsherravälde.
Proletariatets diktatur i enskilda länder
skulle utvidgas till en internationell diktatur
eller åtminstone en diktatur ”i några av de
framskridna länder, som äro i stånd att utöva
ett avgörande inflytande på hela
världspolitiken”. En sådan världsdiktatur kunde ju tänkas
med Ryssland och den röda armén som
utgångspunkt.
Efter Stalins seger över motståndarna 1927
blev Komintern i själva verket ett redskap för
den ryska utrikespolitiken. Stalin har aldrig
varit intresserad av världsrevolutionen. I
motsättning till andra bolsjevikiska ledare, vilka
ansågo det vara omöjligt för den ryska
revolutionen att kunna bestå utan en internationell
revolution, hävdade Stalin möjligheten att
bygga upp socialismen i ett land. Det senare har
han visserligen inte bevisat, eftersom det inte
skapats socialism i Ryssland utan ett slags
statskapitalism, där även den privata
äganderätten återinförts inom vissa gränser.
Däremot har han lyckats med att skapa en militär
stormakt av Ryssland och uppväcka en
nationalism, som kan mäta sig med den Hitler och
Mussolini lyckats frambringa. Ocli hotet om
världsrevolution har ständigt utspelats i den
ryska politiken än med ett, än med ett annat
syfte. De bolsjevikiska kongresserna ha pysslat
med den gamla satsen om Komintern som
världsrevolutionens avantgarde, men mera har
det inte blivit. När den röda arméns land
blandade sig i det spanska kriget, så skedde det med
det. öppet angivna målet att återupprätta den
privata egendomen och således förhindra den
sociala revolution, som den spanska
anarko-syndikalismen höll på att förverkliga med
sådan framgång. Men när detta krig slutade i
nederlag i januari 1939, sände Komintern ut
ett anatema emot de reaktionära makter, som
i dag kallas demokratierna. Denna linje
fullföljdes i Stalin—Hitler-pakten av den 23
augusti 1939.
Genom Munchenöverenskommelsen hade
England—Frankrike sålt Tjeckoslovakien till
Tyskland och sökte med detta schackdrag
inrikta den tyska erövringslustan österut mot
Ryssland i hopp om att de tyska och ryska
arméerna skulle ömsesidigt nöta ut varandra och
västmakterna skulle framstå starka efter ett
ryskt-tyskt krig. Stalin betalade artigheten med
att ingå en pakt med Hitler, genom vilken de
båda kumpanerna satte sig i besittning av var
sin hälft av Polen, men genom vilken
framförallt Hitler befriades från hotet av ett krig
även i öster, om han angrep i väster. Hitler fick
fria. tyglar att släppa lös världskriget. Stalin
räknade naturligtvis med en utnötning av såväl
de fascistiska staternas krigsapparat och folk
som av demokratiernas krigsmakt och folk,
vilket skulle komma Ryssland att framstå
starkt. Komintern användes som redskap i
denna politik. Den användes för att söka bryta
det engelska motståndet och den användes för
att upplösa det franska motståndet. Det
lyckades i Frankrike. Åtminstone medverkade den
franska kommunismen till utgången. Men det
lyckades inte i England. Och så upplevde
Stalin den missräkningen, att Flitler inte brydde
sig om att fullfölja kriget mot demokratierna,
innan han vände sig mot Ryssland. När Hitler
gjorde sitt överfall i juni 1941 mot Ryssland,
förändrades situationen. Ryssland blev
Englands allierade. Den engelska kommunismen
blev plötsligt storpatriotisk och högg in för
kung och fosterland, medan den franska
kommunismen också sadlade om och började
bekämpa Hitler och nazismen i stället för att
rekommendera samförstånd. Demokratierna
utmålades nu inte längre som världsreaktionens för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
