Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tisk ledning, som lett till ännu en världsbrand,
skulle för alla tänkande och planerande
individer till fullo lia ådagalagt de faror, som lura
från statscentralistiskt håll. Om man
nämligen är mån om en framtida utveckling i
socialistisk, d. v. s. frilietlig ocli demokratisk
riktning, som inte krossar individens
självmedvetande och initiativrikedom utan ger dem råd
ocli allt tänkbart stöd!
ä r 1902 framhöll Hj. Branting — i sitt
re-J~\ dan citerade förord — att med den
moderna arbetardemokratins framträdande och
stigande inflytande staten blir åtskilligt annat
och mera än ”kapitalisternas stat”.
Fackföreningsrörelsen, don kooperativa rörelsen, den
fortgående demokratiseringen samt
skydds-lagstiftningsrörelsen begränsade snabbt,
menade han också, det borgerliga statsvidundrets
menliga sidor och paralyserade dem till på
köpet. Men när Branting erinrar sig Engels’
definition på stat i betydelse av polisstat, en
institution för uppehållande av klassvälde,
medger han, att för en socialist begreppet
”framtidsstat” är en logisk motsägelse1, ty, tillägger
han, framtiden känner blott samhällen av fria
■människor, icke stater, vid vilka nödvändigt (!)
är fäst begreppet av tvång och ofrihet.
Slutligen kommer han här till ett mycket
intressant medgivande, när han nämligen säger:
”Det låter sig näppeligen förneka att
marxismen här har en teoretisk beröringspunkt med
den eljes av densamma så ivrigt bekämpade
anarkismen. Å andra sidan har den moderna
socialismen föga eller intet kvar av denna
teoretiska ovilja mot staten som sådan.”
Konstaterandet, i synnerhet det senare, är oerhört
upplysande och kunde vara skrivet i dag. Någon
ovilja mot staten kan sannerligen icke
förspörjas i ministersocialismens fullbordade
gärningar. Fastlåst vid statskärran för socialismen
i ministersocialismens hägn en tynande tillvaro.
Till den punkt av bakvänd utveckling, dit vi
nu tyckas ha nått fram. Men samhällets
socialistiska behov -— deras existens förnekas ju
inte längre — kräva ett bestämt
avståndstagande från alla de vägar resp.
återvändsgränder, som, låtsande god ”socialistisk” tro,
hittills beträtts för att tillgodose statens behov på
samhällets och folkens bekostnad.
”Jag idiot, som bara skrev, att de skulle sända
det vildaste de hade där nere!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
