Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke någon Bartholomeinatt mot
kapitalisterna, menar Proudhon, alltså icke något
utrotande av personer, utan en förvandling av själva
egendomsförhållandena, är uppgiften. I denna
mening arbetade Proudhon på reformplaner,
söm vi senare i korthet skola karakterisera; på
ett senare ställe i brevet varnar han för att
bara ge proletärerna ”blod att dricka”, då de
”törsta efter vetande”. Det vore enligt hans
mening en felaktig politik av oss, om vi ville
tala om mord och brand; ”det kommer inte att
fattas våldshandlingar, det behöver folket
ingen uppmaning till”. Vad Proudhon här
berör, är skillnaden mellan den politiska och den
sociala revolutionen, som han sedan kommer att
säga ännu mera om; delvis riktar sig hans
föreställningsvärld visserligen också mot hela
den marxistiska utvecklingsteorin samt vissa
revolutionsuppfattningar, som efter Proudhons
död spelade en roll framförallt hos Krapotkin
oeh inom den franska syndikalismen.
Låt oss nu se, hur Proudhon själv reagerade
beträffande revolutionen, som 21 månader
därefter skulle bli ett faktum! Vi märka
därvid framförallt två tendenser: en bitter och
skarp kritik mot de oppositionella politikerna
och försöket att sprida de egna
socialrevolutionära idéerna resp. kräva eller själv vidtaga
åtgärder som skulle kunna inleda eller
möjliggöra deras förverkligande. Några få veckor
före revolutionen uttalar lian i ett brev sin
mening, att ”det vore den största lycka för det
franska folket, om hundra deputerade ur
oppositionen kastades i Seine med en kvarnsten om
halsen. De duga liundrafalt mindre än de
konservativa, ty de äro mera hycklande än
dessa ..Den 25 februari, efter tilldragelserna,
berättar han så därom för en vän: ”Det torde
vara välkommet för Er, om jag mitt i detta
förskräckliga virrvarr lämnar Er meddelanden.
Revolutionen är en sak, som man kan vara
nyfiken på, då man bara känner till den genom
utsagor, men som alldeles särskilt plågar ens
sinne, när man upplever den — på grund av
det kaos och den ihålighet varmed man ser
den . ..” Proudhon skildrar nu resningen,
regeringens dumhet och folkets seger i Paris.
Folket går utöver de oppositionella deputerade,
vilka spelat sin roll med såsom revolutionens
upphovsmän: ”De komma att uteslutas, oeh
det är rätt åt dem.” Men vad nu? Vad är re-
publiken? Proudhon ser inte förhållandena i
rosenrött. ”Republiken är anförtrodd åt några
hedersmän samt några storskrävlare av första
rang, som äro verkligen sällsynt odugliga.
Februarirevolutionen genomfördes utan idé;
det gäller att ge rörelsen ett mål och jag ser
redan, hur den förlorar sig i ändlösa tal. Jag
skulle inte gärna vilja vara pessimist, så
mycket mindre som jag själv deltagit i aktionen,
men när allt kommer omkring är feberns stund
förbi och jag börjar komma till besinning.”
Han skildrar sedan rörelsens så typiska,
ständigt återkommande förlopp: de
intrigan-ter, som tre dagar före revolutionen ännu inte
trodde på någonting, börja dagen efter genast
med att fördela bytet. Massorna invagga sig
i illusionerna om det demokratiska
representa-tionssystemet, hela revolutionen synes inte ha
varit något annat än ”en feberyra”. När man
ser do ringa framsteg, som verkligen uppnåtts,
frågar man sig, om det inte med mindre offer
skulle ha varit möjligt också under den gamla
regimen. Den allmänna rösträtten och
majoritetssystemet äro bara ”politiska bagateller”.
Man måste ta sikte på något mera positivt...
Proudhon berättar nu för sin korrespondent
hur han personligen mitt ibland
folkmassorna tagit del i händelserna. Han arbetade då
som typograf, han satte själv president Flocons
”första republikanska manifest”. ”Jag stod i
resningens medelpunkt”, skriver han, ”och jag
måste också bekänna att jag ryckte upp ett
Den skämtsamme Stalin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
