Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
träd på Place de la Bourse, slog sönder ett
räcke på Boulevard Bonne Nouvelle och hjälpte
till att bygga barrikader genom att bära fram
gatstenar.” Intressanta äro för revolutionens
psykologi i allmänhet de anmärkningar, som
Proudhon anknyter till dessa skildringar.
”Makthavarnas och arméns demoralisering
avgjorde allt. En revolts framgång beror inte —
som man inbillar sig — på en riktig batalj;
den kommer huvudsakligen, ja t. o. m. endast
och allenast av rörelsens snabbhet och allmänna
utbredning . . . När den första impulsen ryckt
alla med sig, när allt är upp- och nedvänt i
hela staden och armén tvekar och betänker sig
och när sedan folket gör en framstöt, så är
segern avgjord.”
Men revolutionen har inget mål. ”Jag hör
arbetare, som ropa på gatan: ’Leve
republiken ! Ned med utsugningen!’ Stackars
människor! Utsugningen fångar dem, — just de,
som nu skola regera dem, äro dess blinda
medhjälpare och de först bedragna. Pratmakarna
triumfera... Jag önskade att jag misstagit
mig. Jag tror på vår undergång, om inte
allvarliga och starka idéer, som måste ha hämtats
från helt annat liåll än från Robespierres tal,
stålsätta vår anda och vår karaktär.”
Proudhon ger sedan en analys av sitt eget inre
tillstånd, han beskriver revolutionärens typiska
konflikt, då han står helt och hållet bland
folket, men likväl med sina mera framåtskridna
idéer är en främling bland sin tids människor.
Men framför oss ligger ett andra brev till
samme adressat, skrivet endast en dag senare,
och som i motsats till det förra andas
optimism: "Rörelsen griper härligt omkring sig.
Det säges, att Belgien har förklarat sig för
republik . . . Med Belgien, Schweiz och kanske
Italien kommer det att bli ett så starkt förbund
av republiker, att ett krig med utlandet blir
nästan omöjligt. . . Inne i landet går rörelsen
likaledes framåt, den sociala frågan har
upprullats. Alla partier ställa sig på folkets sida.”
Regeringen synes dock ha den goda viljan,
menar han nu. Visserligen finner han, att ”det
löjliga och det allvarliga” i den republikanska
rörelsen är rikligt blandat om vartannat.
"Fa-langstärianerna (Fourriers anhängare) erbjuda
republiken sina tjänster. Kommunisterna röra
på sig och svamla allt vad de orka. (Med
kommunisterna menar Proudhon statssocialisterna.)
Abbé Chatel och "Franska kyrkan” sjunga ett
Te Deum. Vi komma att få se nykristna,
mystiker och alla utopister vid verket. Låt inte
skrämma er därigenom!” Men det svåraste är
enligt Proudhons mening ”att få näringslivet i
gång igen”. Därtill saknas planer oc-h dugliga
män.
I senare brev går Proudhon in på
förhållandenas fortsatta utveckling, som han med alla
medel från varje möjlig tribun och t. o. m. i
nationalförsamlingen försökte utöva inflytande
på. Denne samme Proudhon, som sedan flera
år låtit tala om sig genom sin bitande kritik,
genom skärpan i sin polemik och
aggressiviteten i sitt uppträdande mot den bestående
ordningen i Frankrike, betonar nu
nödvändigheten av att helt nyktert och sakligt ställa in sig
på fakta och intressera de bredaste lagren för
att reda upp de föreliggande uppgifterna. ”Jag
önskar i dag mer än någonsin”, skriver han i
ett brev av den 21 mars, ”en nygestaltning av
de ekonomiska förhållandena; men till det
behöver jag varken någon terrorregim eller
nyuppdelning av jorden.” Regeringen inrättade
sina så kallade "nationalverkstäder” för att
sysselsätta de arbetslösa, varvid enorma belopp
av allmänna medel förbrukades improduktivt
på ofta helt meningslösa arbeten. Proudhon
kunde däri inte se något spår av ett fritt för
behovet arbetande näringsliv och kritiserade
denna politik skarpt bl. a. i ett brev ”till de
röstberättigade valmännen i Doubs” den 3 april,
d. v. s. befolkningen i det departement,
därhän var uppställd som kandidat till
nationalförsamlingen. I detta omfångsrika dokument
heter det på ett ställe: ”Sedan fjorton dagar
sysslar man nu med Bergets (jakobinernas)
uppvärmda frihetstal. Man planterar
frihetsträd; man ger de offentliga byggnaderna nya
inskriptioner; man anordnar patriotiska
manifestationer; man sjunger revolutionssångerna
från 1789 och 1792; men man har ännu ingen
för år 1848! . . . Vi leva på minnen . . . hela
Paris är den teater, på vilken det gamla
revolutionsdramat åter uppföres. Under tiden
frä-tes republiken sönder av löjet; arbetarna vid
nationalverkstäderna driva gäck med ’arbetets
organisering’; man gör sig redan i
småbarnsskolorna lustig däröver. Under tiden ligga
affärerna nere, handeln stannar av, de offentliga
kassorna äro i ett tröstlöst tillstånd, de
politiska virrhjärnorna begära redan sedelemission,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
