Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italiens fascistiska
regim störtad
Av Albert Jensen
Söndagen den 25 juli meddelades, att Italiens
diktator, Benito Mussolini, beviljats avsked
från posten som regeringschef och efterträtts
av marskalk Badoglio. Det framgick senare,
att det fascistiska partiets Stora råd, partiets
högsta instang^sammankallats och beslutat att
till konungen överlämna regeringsmakten.
Mussolini störtades således som diktator av
partiledarna, vilka icke sågo någon annan utväg ur
det trångmål landet kommit i genom den
militära utvecklingen, som med snabba steg
marscherade mot nederlaget. Möjligen spekulerade de
på att genom denna manöver rädda sig själva.
Den kanske inte beräknade konsekvensen blev
emellertid, att med diktatorns försvinnande
försvann också den fascistiska diktaturen och
partiledningens maktställning.
Mussolinis störtande mottogs med jubel av
folken över hela världen. Den första fascistis-
synnerligt, att alla dessa miljontals soldater
och av kriget ruinerade människor frivilligt
skulle finna sig i ett system, som så ytterst
dåligt korresponderar med deras innersta
uppfattning om frihet.
I fyra långa år har man redan slagits för
friheten och demokratin och än är det inte
slut. Är det under dylika förhållanden förmätet
att antaga, att folken också komma att kräva
något av frihet i vederlag? Kriget är hatat av
alla dessa, som kommit i direkt beröring med
det, och även enbart beredskapen skapar en
djup känsla av olust och opposition. Kriget är
dock en produkt av kapitalism och statstyran-
ka våldsregimen störtades, och den var också
den äldsta. En suck av befrielse drogs av en
pinad mänsklighet. Mussolini var expedierad,
det kunde inte dröja så förfärligt länge, innan
Hitler följde efter. Luften kändes lättare att
andas. Man började skymta tider, då det skulle
bli möjligt för människor att leva.
Benito Mussolini var kanske ingen vanlig
människa, liksom icke Hitler är det. Kraft
besitta dessa människor utan tvivel, men den
är egocentrisk och parad med hänsynslöshet och
skrupelfrihet. För en människa av deras typ
spelar det ingen roll, om miljoner förblöda för
deras skull. Om de vada i blod till knäna, gör
ingenting, om det blott främjar deras planer
och deras kriminella maktsjuka.
Mussolinis livsmål var makt. För
uppnåendet av makt gjorde han allt. Det är möjligt,
att han som ung verkligen gripits av
socialismen, ty hans far var en ivrig socialist. Från
barndomen kom han sålunda i kontakt med den
socialistiska arbetarrörelsen, men det varade
inte länge, förrän han förstått göra
arbetarrörelsen till ett språngbräde till personlig makt.
Mussolini, som fick utbildning till
skollärare, reste 1903 till Schweiz, eftersökt för att
ha kränkt de militära lagarna. I Schweiz
sammanträffade han bland andra med Armando
Borghi, vilken många år höll personlig
kontakt med honom, även om de gingo skilda
vägar. Borghi blev sedermera sekreterare i den
syndikalistiska landsorganisationen i Italien.
Den schweiziska polisen började snart
intressera sig för Mussolini av olika orsaker. Den
anklagade honom för att ha stulit kläder från
en vän, som visat honom gästfrihet.
ni och man har därför all rätt att tro, att just
de frihetliga och decentralistiska teorierna
komma att få massornas sympatier.
Därmed är man också framme vid denna
artikelseries rubrikfråga: Syndikalismen i
framtidens idédebatt. Innan vi övergå till ett
närmare studium av denna fråga, är det kanske
på sin plats att något behandla en annan
uppfattning om världens återuppbyggnad efter
kriget, nämligen den kooperativa. I ett kommande
nummer av Syndikalismen komma vi att ta upp
denna kooperatismens uppfattning till
skärskådan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
