Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bestått sig med en sådan. Visserligen kunde
lian aldrig ansluta sig till en bestämd ideologi,
ej heller själv skapa sig en egen bestämd
ståndpunkt. Han hade aldrig någon klar linje.
Han förföll därför till hållningslöshet och
slutligen blev denna hållningslöshet hans fasta
ståndpunkt, om man kan uttrycka sig så
paradoxalt. I Frankrike satt en samlingsregering
och i den också några socialdemokratiska
politiker. Det fanns också förmedlare. Bland
andra utpekades Cachin, sedermera ett av essen
i Komintem. Man frågade, vad Mussolini
kostade och man fick hans pris, som man
betalade. Och så blev Mussolini en fanatisk
krigs-anhängare.
Mussolinis hållningslöshet i ideologiskt
avseende är notorisk. Sedan han på allvar
kastat sig in i storpolitiken, är denna
hållningslöshet ett medel till att skrupelfritt med
användandet av alla tillfällen och kastningar i
händelserna tillskansa sig fördelar och knuffa
sig fram med makten som enda hägrande mål.
Ännu efter kriget kallade han sig socialist.
Men hans förkunnelser äro ofta rena
gallima-tias, dårens variationer på det han tror vara
förnuft. Så här kunde man läsa i hans
tidning den 6 april 1920:
”Istället för staten under alla dess former
och inkarnationer, gårdagens stat och
morgondagens ’stat, den borgerliga staten och den
socialistiska staten, återstår det för oss, som dö
av individualism, ingenting mera för det dystra
förgångna och det dunkla framtida än den
hädanefter absurda men alltid hugsvalande
anarkismens religion.”
Det är pippi i kvadrat. En dåres
spasmodiska grimaser.
Den 5 maj kan man läsa något att få
förstånd av: ”Jag erinrar om det löfte, jag avlade
på mötet den stormiga afton, jag blev
utesluten ur partiet. Jag lovade att bli oförsonlig,
och under fem år har jag hållit detta löfte.”
Här har man en äkta mussolinisk
utgångspunkt för hans handlande: personlig
oförsonlighet och hämndsjuka. Detta drag dominerar
alla åren framåt. Samman med honom
arbetade ett knippe f. d. revolutionärer, vilka
likaledes blivit köpta under kriget. Mussolini
blandade sig med stiftarna av ”Fasei di
Combat-timento”, skalden Gabriel d’Annunzio, genera-
lerna Badoglio och Giardino. De första
fascistiska sammanslutningarna växte fram under
Mussolinis medverkan. De gavs ett socialistiskt
program.
Det var revolutionära tider. Stora strejker
avlöste varandra, revolter inom jordbruket,
myterier inom armén. Den skräckslagna
bourgeoisien kastade sig i armarna på de
fascistiska organisationerna, hos vilka den trodde
sig finna ett vapen i den hotande situationen.
De första angreppen genom lejda lönnmördare
mot arbetarnas kända män började. Mussolini
hade ännu ieke kapat alla förtöjningarna vid
arbetarrörelsen. Man kunde inte veta, hur det
utvecklade sig. När redan i Mars 1920 ett par
isolerade fabriksockupationer kommo till stånd,
marscherade Mussolini icke med sina
svartskjortor mot fabriken. Han öppnade en
subskription för dem och yttrade personligen till
arbetarna:
”På grund av den korta tiden och på grund
av de förhållanden, det industriella livet
skapat för er, ha ni inte kunnat bevisa er
duglighet att själva leda fabriken, men ni ha
ådagalagt er vilja, och jag säger att ni befinna
er på den rätta vägen, därför att ni befriat er
från förmyndare. Jag säger er, att er gest är
ny och värdig tack vare de motiv som
inspirera den. Jag är med er i fullaste sympati för
edra krav, vilka äro rättfärdiga och heliga.”
De sociala förhållandena tillspetsades och
fa-seisterna fortsatte och utbyggde sin terror.
När den stora fabriksockupationen i
metallindustrin kom i september, var Mussolini
fortfarande dubbelsidig: å ena sidan den fascistiska
terrorn mot arbetarna, å andra sidan ett
erkännande som vittnade om osäkerhet. Om
ockupationen skrev han:
”Vi ha icke haft gatustrider, barrikader och
hela den insurrektionella baletten . . Trots
detta har en revolution genomförts, och man kan
tillägga — en stor revolution. Ett under flera
sekler förhärskande juridiskt förhållande har
nedbrutits.”
Återlämnandet av fabrikerna markerade den
stora aktionens misslyckande. (Om striden se
häfte 6 av Syndikalismen 1942). Detta blev
signalen till en fruktansvärd reaktion med
hjälp av en systemsatt oeh av fascisterna
utövad terror. Fascisterna betalades av kapita-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
