Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lister och godsägare, inte bara italienska utan
också internationella. Visserligen ”segrade”
arbetarna fortfarande på det parlamentariska
området. De kommunala valen ledde till, att
socialdemokraterna erövrade mer än 2.500
kommuner. Men resultatet blev annat än det man
väntat. Resultatet blev en fruktansvärd terror,
sorti direkt understöddes av regeringsorganen
och denna gång icke bara gick ut över
revolutionärerna, utan också riktade sig mot
reformister och socialdemokrater. Överallt attentat
mot arbetarledare, deputerade, borgmästare. I
många kommuner vågade inte ens de
socialdemokratiska kommunalfullmäktige hålla
sammanträden. I Verona, Como, Bari stormade
reaktionärernas band rådhusen. I Bari och
Milano sköto karabinjärema på arbetare, som
demonstrerade. I Bologna sköto fascisterna på
eri fredlig församling och dödade åtta. I
Modena stack man arbetarbörsen i brand. I
Milano och Rom stuckos Avantis byggnader i
brand. Den blodiga terror, som övades, ofta
med hjälp av polisen och under samförstånd
med regeringen, framkallade väpnat motstånd.
När arbetarbörsen förstördes i Triest, svarade
arbetarna med att sticka varvet i San Marco
i brand. I Carignola., där fascisterna satte eld
på arbetarbörsen, dödade lantarbetarna tvenne
godsägare och stucko deras egendomar i brand.
I Florens kom det till gatustrider: 25 döda,
300 sårade, 700 aresteringar. Även den liberala
pressen angreps av fascisterna. Corriere di
Ca-labrias byggnad brändes ned och Stampas
tryckeri i Turin förstördes med handgranater.
Bakom fascisterna stod hela den militära
reaktionen med Badoglio och generaler.
Frågar man sig, varför icke arbetarklassen
reste sig mot dessa ”professionella
halsav-skärare och betalda bravos”, så är det
tillräckligt att erinra sig, att terrorn var den
kontrarevolution, som alltid följer först och främst en
misslyckad revolution. Fabriksockupationen var
en revolution som misslyckades, därför att den
förråddes av reformister och socialdemokrater,
som anvisade den parlamentariska vägen. Och
när de segrade vid de kommunala valen, så
tillgrep bourgeoisien utomparlamentariska
medel, med vilka den slog ned arbetarrörelsen. De
fackliga organisationerna voro paralyserade
och det socialdemokratiska partiet hade
sprängts i fyra riktningar, som inbördes
bekämpade varandra. Med den polisunderstödda
fascistiska terrorn kom Mussol i nis tid. Han
kastade sig för fullt in på reaktionens sida
och organiserade den blodiga förföljelse, under
vilken den italienska arbetarklassen lidit tills
nu.
Redän 1919 hade Mussolini blivit invald i
parlamentet samman med 35 kumpaner. Med
arbetarnas nederlag 1920 börja fascismens
framgångar på allvar. Det var nu den fick
stöd från myndigheter och polis. Fascismen var
en utanför regeringen stående
terrorsammanslutning, men stöddes av denna. Proletariatet
skulle nedkämpas som hämnd för den skräck,
fabriksockupationen och den hotande
revolutionen satt i borgarna. Man gav fascisterna fria
händer och deras lösen blev: Slå i högen! De
av socialdemokraterna behärskade
kommunernas antal steg till 3.000, men denna makt var
den rena vanmakten mot den fascistiska
terrorn i samband med den kapitalistiska
reaktionen. Till fascismen strömmade stora skaror
av borgare. Fascisterna mördade i fängelserna,
på hospitalen, i skolorna, de avklädde sina
offer till nakenhet och tvingade dem att
exponera sig på gatorna. De hindrade advokater,
läkare, Röda korset, brandkåren att utöva sina
funktioner, när det gällde att hjälpa
antifascister. De överföllo begravningsprocessioner, de
ryckte ut tänderna på folk, de kastade
människor ut genom fönstren och kastade dem i sjön.
De tvingade människor att avstå från sina
poster. De gjorde allt med den fullkomliga
vissheten, att de inte behövde riskera någon
bestraffning, därför att de hade myndigheterna
på sin sida.
Detta mordbrännar- och rövarvälde växte
så, att Mussolini efter marschen mot Rom
i oktober 1922 kunde kräva regeringsmakten,
och kung Viktor Emanuel, som nu med
säkerligen oförställd glädje kunde kvitta sig från
Mussolini, gav honom i uppdrag att bilda
regering. Arbetarna hade då på sommaren gjort
en sista ansats till motstånd. De olika
riktningarna hade samlats i ”Arbetets allians”, men
denna allians var dömd. Reformister och
socialdemokrater hoppades fortfarande på
regeringen och de parlamentariska medlen.
Det.enda, den revolutionära aktionen, vågade de inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
