Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Friheten och socialismen kan endast komma
till uttryck under frihetlig och federalistisk
form. Syndikalismen representerar en dylik
frihetlig form av socialism, som erbjuder de
största tänkbara individuella friheterna åt alla
människor. Den enda frihet, som inte kan
existera i ett syndikalistiskt samhälle, är friheten
att leva på andras bekostnad eller att
profitera på andras arbete.
Syndikalismen motsvarar den moderna tidens
alla krav. Den vill ersätta de nuvarande
staternas makt med de folkliga
organisationernas. Den vill genom ett generellt övertagande
av produktionen utesluta alla profitmoment
ur produktionsprocessen, avskaffa
löneslaveriet och därmed ge frihet och livsmening åt
alla de människor, som nu äro dömda till
löne-slavar från vaggan till graven. Syndikalismen
ser i ett statsövertagande eller statskontroll av
produktionen ingenting socialistiskt. I stället
anser den, att skall friheten vinnas för allt
folket, så måste producenterna själva äga och
kontrollera produktionen i hela samhällets, i
hela världens intresse.
För att nå detta mål fordras det starka
internationella arbetarsammanslutningar, vilka
äro beredda att rycka makten ur händerna
både på kapitalisterna och staterna. Men dessa
finnas redan och precis så länge, det finns
folk som arbeta vid jorden och i fabrikerna.
Man har från statsdyrkande håll städse och
med en viss hånfull arrogans frågat oss, vad
vi vilja sätta i stället för staten och statens
makt. Visst ha vi svarat och svarat ordentligt,
men man har inte förstått oss eller inte velat
förstå. Man har sagd; oss, att staten är
nödvändig för att upprätthålla ordningen och att
utan stat skulle ”anarkin” och det individuella
våldet vara rådande.
Men allt detta är idel osanningar och
undanflykter. Det är inte sant, att staten
upprätthåller ordningen. Vore detta riktigt, då
skulle de fascistiska och nazistiska staterna
representera en statlig mönsterordning. Det göra
de väl på sitt sätt, men det är en ordning, som
är fullkomligt oförenlig med allt sant
mänskligt. Det måste alltså föreligga något
fundamentalt fel någonstans. Hyser man den
uppfattningen, att staten representerar ordningen,
då måste man också medgiva, att en svag stat
— d. v. s. en stat i ett demokratiskt system —
på sin höjd kan hålla en svag ordning, medan
en stark stat — totalitär —• kan hålla en god
ordning.
Villigt skall erkännas, att en stark stat har
förmågan att bestämma över folken, men
inte på ett sätt som är gott eller värdigt
civiliserade varelser. En stark stat kan endast
existera bland ett disciplinerat folk. Och ett
disciplinerat folk är en styggelse för kulturen. En
stark stat kan tvinga sina medborgare att
utföra de nattsvartaste ogärningar utan att
känna samvetskval eller, utan att de ha någon
känsla av, att de utföra en dålig gärning.
Under en stark stat äro människorna benägna
att lägga ansvaret för alla sina handlingar på
staten. En stark stat fostrar själlösa och
dåliga människor. Det är de starka staterna, som
kunna börja krig, kunna befalla folken att
handla hur omoraliskt som helst, utan att
statens makt äventyras.
Men i ett samhälle, där staten har liten eller
ingen makt, kan inget dylikt ifrågakomma.
Där ligger bestämmanderätten och därmed
också ansvaret på individerna,
organisationerna, grupperna. Där komma inte människorna
ifrån sina egna individuella handlingar,
därför att där ha de möjligheter att handla på ett
annat sätt, om de så önska.
Man har sagt, att skillnaden inte ligger i
stat eller ieke stat, utan i om staten är vald
av medborgarna eller tvingad på dem utan
deras hörande. Men även om detta innebär en
viss skillnad till arten, så kvarstår dock det
förhållandet, att folket — mellan
valperioderna — överlämnar bestämmanderätten i
händerna på diktatorer. Detta kan man aldrig
komma ifrån. Trots att staten är vald på
”demokratisk” väg, så är dock folkets
bestämmanderätt överlämnad till denna stat. Om
staten under valperioden skulle anse det lämpligt
att införa ett permanent regerande utan val,
så kunde inte detta hindras på annat sätt än,
att folket satte sin samlade vilja mot statens,
vilket i sin tur betydde, att man fråntog
staten dess makt och överförde den på folket och
dess organisationer.
I stället för staten vilja vi sätta
bestämmanderättens överförande på de folkliga organi-,
sationerna. Yi vilja med andra ord inte vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
