Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med om några mellanliggande tidsintervaller,
då beslutanderätten är fråntagen folket och
lagd i händerna på staten. När man från
stats-troende håll konstaterar, att ett statslöst
samhälle är liktydigt med oordning och kaos, så
svara vi, dels att staten representerar högsta
oordning — se krig och världselände — och
dels att detta påstående egentligen ingenting
annat är än ett klart erkännande av fascism
och diktatur. Hyser man nämligen den
uppfattningen, att folken inte kunna styra sig
själva utan hjälp av en dikterande och
befallande stat, så är det naturligtvis lika omöjligt
för detta folk att välja staten.
I ett samhälle, där ingen stat finnes, är det
ständigt folket, som bär ansvaret. Inte
endast då det är val, utan också mellan valen.
Vad som händer och sker, sker endast med
folkets bistånd och vilja. Ingenting borde som
detta ansvar vara ägnat till eftertanke och
moralisk balans. Tillsammans hade folken
ansvaret och tillsammans måste de också lösa sina
problem. Varje individ hade delansvar i det
som skedde och man kunde inte skjuta över
ansvaret för utvecklingen på en mer eller
mindre maktbefogen stat.
I statens ställe vilja vi alltså ställa de
folkliga organisationerna. Att ett dylikt
tillvägagångssätt i vår moderna och industrialiserade
tid måste leda till centrala utskott och
förvaltningsråd är ju någonting fullkomligt
självklart. Men dylika förvaltningsråd måste ha
endast verkställande karaktär.
Bestämmanderätten måste alltid ligga hos folkets organ.
Detta gäller även, om det rör sig om
internationella sammanslutningar.
Vidtagande av åtgärder, som överförde
statens makt på folkets organisationer, borde
också vara en ganska lätt sak. I ett socialistiskt
samhälle, där produktionen sköttes av
arbetarna själva och där ingen ekonomisk
utsugning kunde ifrågakomma, bli statsmaktens
våldsmoment onödiga. De allmänna
bestämmelser, som äro nödvändiga för jordbruk och
industri och vilka måste följas av alla, kunna
lättast emanera från och bevakas av
producentorganisationerna. De överenskommelser och
stadganden, som internationellt måste till för
en rationell produktion, kunde också
övervakas av dylika organ. På konsumenthåll finge
den kooperativa rörelsen en mycket viktig
uppgift att fylla. De kulturella
organisationerna kunde få på sin lott att under allmän
kontroll leda och lösa de frågor, som
sammanhänga med deras verksamhet.
Huvudsaken är, att inte ansvaret någonsin
fråntages folket och att det aldrig blir
rättslöst inför en liten statsstyrande klick.
Syndikalismen vill också ekonomisk
jämlikhet. Man har sagt oss, att detta är en utopi,
som inte endast är omöjlig att genomföra,
utan tillika skulle resultera i en
produktionsminskning och därmed en sänkning av den
allmänna standarden.
Vi tro inte, att så är förhållandet.
Visserligen äro vi medvetna om, att denna fråga inte
är lätt att lösa, men att den är helt olöslig,
överensstämmer inte med verkligheten. Om en
produktionsminskning skulle komma som en
följd av ekonomisk jämlikhet, så skulle denna
härledas från ett otillfredsställt profitbegär
hos det lilla fåtal, som nu inhöstar profit och
lever ett kräset liv på massornas bekostnad.
Vi tro inte, att detta är riktigt. Här
föreligger alldeles säkert en kompakt överskattning
av profitbegärets inverkan på
produktionsvolymen. I stället borde man kunna räkna med
en väsentligt ökad produktionsvolyn i ett
socialistiskt samhälle, som bygger på åtminstone
den ungefärliga likalönsprincipen.
Därmed är inte sagt, att frågan är lättlöst
eller att man på en gång kan genomföra
ekonomisk jämlikhet utan störningar eller
svårigheter. Från detta erkännande och till att
förneka, att ekonomisk jämlikhet är möjlig att
införa, är emellertid steget långt. Ekonomisk
jämställdhet är ett mål, som inte minst ur
moralisk synpunkt är värt att sträva till och det
kommer säkert också att föras till slutgiltig
lösning en gång. Men hittills ha just
olikheterna i lönehänseende varit ett av det
borgerliga systemets försvarares effektivaste
argument. För en socialist måste det dock framstå
som någonting vedervärdigt och moraliskt
förkastligt, att folken indelas i olika sociala och
ekonomiska grupper.
Vi ha i denna artikelserie endast rört vid en
del av de problem, som komma att möta
framtidens människor. Otaliga andra äro inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
