Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke endast syndikalismen och anarkismen,
utan också marxismen, socialdemokratin och
partikommunismen och jämte dem otaliga
andra politiska, sociala, kulturella och religiösa
reformsträvanden, som prägla de moderna
folkens ansikte, ha vuxit upp på en gemensam
grund. Deras livsluft har varit ett system av
rättigheter och friheter för de enskilda och
korporationerna — ett system som utvecklat
sig sedan tre århundraden eller samtidigt med
den moderna statsidén och mot denna. Den
europeiska medeltiden kände i praktiken icke
någon suverän stat. Kejsaren och kyrkan
kämpade om världsherraväldet, kungarna kämpade
för en utvidgning av sin regionala makt på det
feodala och borgerliga samhällets grund, vilket
utgjorde ett virrvarr av talrika korporativa
livsfonner utan någon central myndighet:
feo-dalismens länsväsen, förbund av riddare och
furstar, samhällen av fria och sådana av ofria
eller halvfria bönder, skrån och gillen i
städerna, kooperativ-demokratiska
stadskommuner och stadsförbund bildade denna mosaik av
ett samhälle, vilket icke kände någon de facto
suverän stat, trots de olika andliga och
världsliga makternas teoretiska suveränitetsanspråk.
Först på 1500-talet trängde den moderna
staten igenom. Orsakerna därtill voro mycket
komplicerade: herrarnas makt hade vuxit på
det ofria bondeväsendets mark, städerna
själva hade i de sociala klassernas och partiernas
inre kamp låtit kungadömet och furstarna
intervenera och satt sina gamla friheter på spel;
reformationen stärkte staten i teorin och
praktiken, i det den genom de kyrkliga godsens
sekularisering tillskansade furstarna mera
rikedom och makt samt förklarade den
världsliga överheten för helig och tog parti mot
bonderevolutionen. Den medeltida kyrkan, vilken
kämpade till och med mot kejsaren och
världsmakten, hade ännu alltjämt hållit fast vid
kyrkofädernas lära, enligt vilken staten var
av djävulen. Men Luther förklarade den helig.
För övrigt hade de världsliga makterna också
stärkts redan under medeltiden genom yttre
faktorer: nödvändigheten av att upptaga
kampen mot morernas invasion i sydväst och
turkarnas i sydöst samt de asiatiska folkens i
öster hade gett dem en uppryckning.
Med det medeltida samhällets
sönderfallande uppträdde samtidigt två nya
företeelser: den enskilde, vars liv var frigjort från
äldre tiders korporationer, och staten som en
absolut världslig makt. De enskildas och
statens kamp för och mot varandra kännetecknar
utvecklingen av de följande århundradenas
politiska idéer och även vår egen tid.
För tre århundraden sedan började kung
Ludvig XIY av Frankrike sin långa regering,
vilken betecknade en av höjdpunkterna i den
furstliga absolutismen i Europa. ”Staten det
är jag”, förklarade han. Kungamakten
representerade hela den politiska och sociala
gemenskapen. Men från kungarna övergick
stats-kulten till revolutionärerna. För många av
upplysningstidens filosofer var idealet den väl
fungerande, genom ett tryck från
centralmakten dirigerade förvaltningsapparaten, som
naturligtvis skulle stå ”i folkets tjänst”. Detta
var den ”upplysta” absolutismen. Lagen blev
demokraternas avgud. Ursprungligen hade
lagen varit en pakt, som reglerade livet inom
by- och stadssamhällen eller också dylika
samhällens rättigheter gentemot feodalherrarna,
mot kyrkliga makter samt kungar och kejsare.
För revolutionens segerparti, d. v. s.
jakobi-nerna, var lagen den av centralparlamentet
skapade oantastbara politiska dogmen.
Sammanslutningar av borgare, korporationer,
kommunförbund — alla slag av fria fördrag —
förklarades för fientliga gentemot (den
centraliserade) demokratin och undertrycktes.
Rousseau gick så långt som till att tala om en
medborgerlig religion inför staten, vilken skulle
vara bindande för alla. Den som erkände
denna medborgerliga religions ”dogmer”, men
ieke handlade i doss anda, förtjänade enligt
Rousseaus mening dödsstraff. Ur denna
politiska mentalitet och ur de institutioner, som
revolutionen skapat, framgick Napoleon*
diktatur, — å andra sidan bildar denna tankevärld
grundvalen för den moderna demokratiska
staten. Denna politiska forms väldiga framsteg
gentemot absolutismen består i införandet av
folkrepresentationen och erkännandet av
individens medborgerliga rättigheter, till vilka
senare — i motsats till den jakobinska tendensen
— kom föreningsfriheten. Men den
centralistiska bockfoten i denna demokrati sticker
alltjämt åter fram; mer än en gång ha sedan dik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
