Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bundsförvanten
Ryssland
Av Karl Mörne
I.
Ett gammalt men stundom, under fredligare
tidevarv, glömt erfarenhetsfaktum har
under det pågående kriget återigen besannat sig:
vapenmakt både krossar invanda
rättsföreställningar och uppmjukar folks samvete; och
det är slutligen också vapenmaktens
framgångar, som avla sympatier och befrämja
människans medfödda opportunism.
Folks inställning till både Tyskland och
Ryssland uppvisar i detta avseende en snarlik
överensstämmelse. 1940 efter invasionerna i
norr och segrarna i väster och strax efter
anfallet mot Ryssland på sommaren 1941
kulminerade fruktan, fjäsket och de under hot
påkomna, med litet dåligt samvete uppblandade,
sympatierna för Tyskland, den framgångsrika,
till synes oövervinneliga naziststaten. Det var
då de snusförnuftiga ”realpolitikerna” — icke
minst inom ministersocialismens och den
reformistiska fackföreningsrörelsens falang —
pratade om, att nu gällde det rädda
livhanken. Man var absolut tvungen att anpassa sig,
uppnå ett drägligt förhållande till
livsrums-”socialismen”. Man var i dessa kretsar beredd
till långtgående kompromisser och hade inte
mycket förtroende och än mindre respekt kvar
för demokratins uthållighet mot diktaturens
segerfanfar. I fråga om Ryssland kan man
iaktta en liknande utveckling — med den
skillnaden att anpassningstendenserna här
sammanfalla med, att marskalk Stalin blivit
någotsånär som — ”en demokratisk auktoritet”,
som det heter i den tidstypiska boken ”Den
tyska totaliteten och den engelska ordningen”,
där förf., O. F. Meyer, också skriver, att
”Stalin blir allt mera statsman och allt mindre
revolutionär. Det kommer först att bli tydligt,
när han står vid Englands och USA:s sida
som segrare över revolutionären Hitler.”
Även från Sovjetstatens sida har det varit
fråga om en successiv anpassningsprocess,
en avhysning av den
intemationalistiskt-socia-listiska arbetarpolitiken till förmån för en
rysk-nationell politik. I det andra
världskrigets slutskede står Stalins Ryssland, sett från
den statspolitiska värdighetens synpunkt, som
jämbördigt vid sidan av sina allierade. Medan
sympatierna i arbetarkretsar — som ävenledes
stego med den ryska krigsmaktens militära
framgångar — delvis ännu livnära sig med
föråldrade ideologier, med den långtifrån
söndertrasade förhoppningen, att Sovjet ”trots
allt” representerar socialismen, förfoga do
borgerliga kretsar, som efter hand erkänt
Sovjets statspolitiska roll, över en djupare
realpolitisk insikt. De veta åtminstone så mycket,
att den ryska diktaturen, som nu är
demokratiernas och den antinazistiska frontens
bundsförvant, i sina statspolitiska aspirationer icke
stör den borgerliga statens kretsar. Sverre
Bjurman har i föregående häftet av
Syndikalismen påpekat det förhållandet, att kriget för
fascismens nedkämpande befrämjat skapandet
av en totalitär, statsinterventionistisk ekonomi
och samhällets avdemokratisering. Det är just
å dessa tendensers och riktlinjers vägnar, do
borgerliga kretsar tala, som i dag — under
nödvändighetens’ kalla stjärna — gilla
samarbete med Sovjet. F. socialisten, amerikanske
författaren Max Eastman anför ett nyktert
omdöme om Sovjet, som Roosevelt fällde den 11
febr. 1940: ”Var och en, som har mod att se
sanningen i vitögat, vet, att Ryssland är en
lika genomförd diktatur som någon annan
diktatur i världen.” Det vore oklokt och
orättvist att blunda för detta faktum. På
arbetar-håll är man inte längre överallt på det klara
med att det förhåller sig så. De borgerliga ha
däremot, av lätt insedda skäl, just ingenting
att invända mot Sovjets diktaturkaraktär, så
länge denna stat visar sig vara en nyttig och
kraftfull medlem i de allierades koalition mot
hitlertyskt herravälde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
