Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så ligga sakerna till åtminstone i skrivande
stund, och så kommer det troligtvis att
förbli ännu en god tid efter krigets avslutning.
Det är lönlöst att i dag vilja spekulera över,
hur hållfast koalitionen i själva verket är och
om den kan rida ut kommande stormar. En
för de demokratiska folken och den
demokratiska och socialistiska opinionsbildningen vida
viktigare fråga tycks oss ligga i den undran,
man är berättigad att yttra redan i dag:
stärkas de demokratiskt sinnade och de
socialistiskt progressiva krafterna i världen genom
detta förbund mellan de militärt och
ekonomiskt starka borgerliga demokratierna och det
militärt starka, politiskt konsoliderade,
diktatoriskt styrda Stalin-Ryssland?
II.
Moskva-konferensen har bl. a. varit en
väldig diplomatisk framgång för Stalins
Ryssland. Den har onekligen också bidragit
till att ytterligare konsolidera den stalinska
regimen. Någon allierad nyordning efter
det här kriget utan Rysslands avgörande
medverkan är inte längre tänkbar. Den ryska
arméns historiska bidrag till det andra
världskriget består icke minst i att en gång för alla
ha kullkastat myten om Hitlertysklands
militära oslagbarhet. En diktatur har här mött en
annan och betalat den med lika mynt. Men
så har Ryssland också samtidigt en gammal
skuld att betala: Hitler—Stalin-pakten som,
samtidigt som den gav Sovjet andrum, dock
släppte lös de ondskans krafter, som i
hitlerismens skepnad år 1940/41 hotade att totalt
förstöra den europeiska demokratins och de
fria folkens existens. Utan den brittiska
uthålligheten, när demokratins farkost redan
tycktes vara hopplöst förlorad, hade ryssarna
aldrig haft möjlighet att vara med i en
demokratisk koalition mot Hitlerexpansioncn.
Sta-lin själv har f. ö. sent omsider bekräftat detta
förhållande i sitt utpräglat allierad-vänliga tal
den 6 nov. i år. Gör man det
tankeexperimentet, att Hitlerarméerna 1940 hade kunnat
inhösta seger över Europa, skulle Rysslands
ställning därvid ha blivit mer än vansklig. Det
var då visserligen ännu ”vänskapligt
förbundet” med tredje riket, men hur länge det då
hade kunnat hoppas på den förmånens
fördelar även i fortsättningen, är en öppen fråga.
Även då hade Ryssland blott ställts inför
valet att antingen bli en vasallstat under
Tysklands stövel eller också att ensamt ta upp
kampen mot den bruna kolossen. Utan Englands
och troligtvis då också utan Amerikas stöd.
När nu utvecklingen gått annorlunda och
Ryssland kommit med i den demokratiska
koalitionen mot Tyskland, är detta visserligen
delvis den ryska militära insatsens — men dock
knappast den ”förutseende” ryska politikens
förtjänst. 1939 hade Ryssland det ännu i sin
hand att energiskt dämpa Hitlers
storhetsvansinne, som siktade på kriget mot hela Europa.
Den politik Stalin då besjälades av var
emellertid bl. a. också förestavad av en ödesdiger
förblindning: den tycktes gå ut på att i
samarbete med Hitler kunna göra rent bord med
först de borgerliga plutokratierna och sedan
med den nazistiske bundsförvanten. Ett slags
kvasisocialistisk ödesgemenskap mellan den
ryska och den tyska diktaturen kom till stånd,
där två statssocialister räckte varandra
handen för att förgöra den malätna
västerländska demokratin av borgerlig-kapitalistisk
skepnad. Men vad hade dessa statssocialister att
bjuda de från den borgerliga demokratin
befriade folken? En diktatur värre än någonsin.
Det tycks vara omöjligt, att ens de
borgerliga kretsar, som från nu och för en lång
tid framåt förorda intimt samarbete med
statsmannen Stalin och den förhoppningsfulla
ryska regimen, kunna se alldeles bort från denne
statsmans och denna regims lätt problematiska
inställning till demokratin. Helt visst bekymra
sig de nationalekonomer och det affärsfolk,
som nu eftersträva utvidgade kommersiella
förbindelser med Ryssland, föga om den
folkliga demokratin i och för sig. Vad de främst
lägg’a sig vinn om är att organisera och främja
normaliseringen av handelsrelationerna med
det politiskt konsoliderade efterkrigsryssland’
inom ramen för den kapitalistiska
marknads-och hushållningspolitiken. Därutöver avstå de
gärna ifrån att blanda sig i den ryska statens
inre förhållanden. Så har exempelvis
redaktören för den svenska Arbetsgivareföreningens
tidning nyligen demonstrativt förklarat, att
hans tidning under bortåt tjugo år av Josef
Stalins ledarskap ”med stigande intresse
uppmärksammat utvecklingen från vulgärkommu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
