Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na a nf i totalitära politik skriver den med sina
bästa söners blod. Därmed har Sovjetunionen
i avseende på sin världspolitiska betydelse och
roll inträtt i den politiska anpassningens
stadium. Dess nutid och framtid bero av ett
reformvänligt samarbete med de antitotalitära
makterna gentemot den tyska ledarstatens
totala revolution/’
” C tt reformvänligt samarbete med de
anti-L- totalitära makterna.” Vi ha redan uttalat
våra farhågor, att ”de antitotalitära
makterna” i själva verket ha en ganska statstotalitär
anstrykning. Och just Ryssland kommer
givetvis inte att ändra någonting i detta
avseende. Men å andra sidan: den citerade
författaren — som inte är ensam i det borgerliga
lägret med sin åsikt om Sovjet — stipulerar
Sovjets reformvänlighet som ett villkor för
dess fortsatta existens. Bemälda reformer
kunna endast gälla samhällets demokratisering, ja,
vi våga supponera: samhällets socialistiska
sanering. Går inte utvecklingen i den
riktningen, komma alla Atlantdeklarationens fagra
löften att förbli tomt prat. Men i fråga om
demokrati och arbetarsocialism kan Sovjet helt
enkelt inte vara läromästare för de
västerländska samhällsgrupper och strävanden, som
inom ramen för den nya fredsordningen efter
nazifascismens nedkämpande gå ut på den
socialekonomiska och kulturella demokratins
fullbordande till mänsklighetens fromma. En
demonstration av reformvänlighet från
Sovjets sida med avseende på dylika
samhällsgrupper och strävanden skulle bli ungefär liktydig
med en samhällsrevolution inom Sovjet. Men
det är svårt att sätta tro till en dylik
utveckling inom den närmaste framtiden -—•
samtidigt som man på alla håll är ense om, att
Sta-lins politiska regim genom den framgångsrika
krigföringen är ytterligare konsoliderad. Ännu
har ingen förmått att hoppa över sin egen
skugga — hur skulle det vara möjligt, att
diktatorn Stalin en vacker dag kopplar ifrån sin
egen diktatur och ”inför demokratin” ? Icke
minst är det ett problem för världens
arbetarklass, som önskar få kontakt med den ryska
arbetarrörelsen. Sovjets stipulerade
”reformvänlighet” skulle då bl. a. också innebära, att
just den ryska arbetarrörelsen blir fri.
Ryssland har under det andra världskrigets
förlopp blivit de förenade nationernas
bundsförvant. De förenade nationernas mål
säges vara att krossa nazismen och
återupprätta demokratin och friheten för de
förtrampade. Sovjet har därmed del i den
demokratiska koalitionen. Det är — med all den
problematik som vidlåder faktum — en i högsta
grad positiv sak. Skulle det nu påbörjade
samarbetet senare, i fredens tecken, utlösa en
islossning för den ryska diktaturen och de
demokratiska krafterna i Sovjet få tillfälle att
röra pä sig, då skulle ingen ha större
anledning att lyckönska utvecklingen än just den
på demokratisk och frihetlig grund
uppbyggda arbetarrörelsen utanför Sovjet. Och det är
ju också givet, att arbetarrörelsens nu igen
avbrutna internationalism inte kan tänkas bli
återupprättad, så länge de ryska arbetarna
icke skulle kunna sluta sig till den som
medlemmar i fria organisationer.
Skall samarbetet med Sovjet bli
framgångsrikt, måste det emellertid baseras på fakta
och inte på en enkelriktad, ytlig propaganda,
inte på en mer eller mindre tillfällig,
platonisk ”beundran” för ryssarnas militära insats.
Till dessa slutsatser kommer också den
inledningsvis av oss eierade författaren M.
Eastman, då han i en ”Amerika ser Ryssland i
vitögat” rubricerad artikel hävdar, att om vi tro
på demokratin, så måste vi uppträda värdigt
och rationellt — icke enfaldigt och fjäskigt.
Exempelvis att kalla de nuvarande
förhållandena i Ryssland för ”ekonomisk demokrati”,
är, säger E., rena dravlet; han fortsätter:
”Där finns ingen likställighet inom industrin,
ingen frihet, ingen rätt att bilda fria
fackföreningar, ingen strejkrätt, inte ens rätten att
byta arbete. Arbetarna är kedjade till
maskinerna och bundna vid löneskalan som i intet
annat land i världen, Tyskland inberäknat.
Lönenivån är — enligt den officiella
sovjetryska statistiken (jfr. Gordon, Workers before
and after Lenin) -— lägre i förhållande till
prisnivån än den var på tsartiden. Och hela
systemet hålls samman av en armé av hemlig
polis som skulle ha kommit det att vattnas i
munnen på en egyptisk farao.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
