Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det ganska märkliga i den. citerade artikeln
om ”Faran från öster” är kolartron, som
numera också tycks ha vunnit insteg på det
hållet, att den tekniska civilisationen, som
Sovjet skapat, kommer att lägga grunden till
en. andlig odling i nivå med västerlandets.
Man behöver bara läsa, vad Rudolf
Rocker i sina i Syndikalismen nyligen publicerade
uppsatser har skrivit om det förstenande, som
ligger i en rent mekanisk-materialistisk
föreställning om produktionsförhållandenas under
alla omständigheter fastlagda — här positiva
— återverkan på samhällets och människans
kulturfrämjande bedrifter. Så förhåller det sig
också med den tekniska civilisationens
framsteg. Rent produktionstekniskt och
civilisatoriskt har Ryssland tvivelsutan utvecklat sig på
ett imponerande sätt. Men har Sovjet månne
slagit ett slag för Sovjetmänniskans befrielse
från statens förmyndarskap? Inte alls. Det är
därför vi bestrida Sovjet rätten att kalla sig
socialismens föregångsland. De sovjetiska
arbetarna ha här visserligen funnit en
fosterlandets fristad. Men* den europeiska
socialismen har inte kunnat få några inspirationer
från det centraliserade, kollektivistiska
mass-samhälle med Staten som politisk och andlig
förtryckare, Sovjet förkroppsligar.
Sovjetfol-ken slåss mot Hitlers totalitära välde. Deras
tapperhet och uthållighet äro värda alla
fri-hetsälskande människors beundran. Det är ju
inte tu tal om den saken. Men den, som
fortfarande hävdar, att Sovjetsamhället fungerar
tillfredsställande i socialt avseende, enbart för
att Ryssland har utvecklat sig till en modern
industristat, och att Sovjet icke blott kämpar
mot Hitler utan också för socialismen — han
vet helt enkelt inte, vad han pratar. Eller
också äro vederbörandes begrepp om social
ordning, socialism och människans frigörelse från
allt som hämmar hennes individualitet, mer än
dimmiga.
III.
Med vad för slags Sovjet odlas samarbetet
inte bara nu, då omedelbara militära och
politiskt-diplomatiska åtgärder och åtbörder
stå på dagordningen, irtan också och i
synnerhet i och med att fredens ordnade
återuppbyggnadsarbete kommer i gång —? Frågan
förefaller inte oberättigad. Den vinner bestämd
aktualitet litet längre fram.
Åtskilligt av den i England en gång
populära ”salongsbolsjevism”, som började florera
inför ryssarnas inträde i kriget och glänsande
försvar av sitt land, har -— så meddelade en
i London stationerad svensk korrespondent
nyligen —■ på sistone röjt tendens att
avdunsta till förmån för ett nyktrare erkännande
av de ideologiska skiljelinjerna mellan
kommunism och demokrati och ett understrykande
— just på radikalt håll — av, att England för
en politik, som förhindrar Europas
bolsjevisering. Man kan visserligen fråga sig, om de
borgerliga demokratierna efter detta krig,
d. v. s. stater som själva visat föga immunitet
mot statstotalitära tendenser, både i den inre
politiken och framförallt inom näringslivet,
kunna vara nog starka för att förebygga en
”bolsjevisering”, d. v. s. en statstotalitär
utveckling med rysk-socialistisk tonvikt. Enligt
bokstaven slåss ju de förenade nationerna för
människans befriande från diktaturens gissel,
för att hon må bli fri från nöd och fruktan.
Samtidigt yppa sig tendenser inom denna
divergerande koalition, som åtminstone ha
förståelse också för socialistiska reformkrav. Men
mest problematiskt blir det säkerligen, så vitt
man redan nu kan se, att samman jämka de av
demokratin och av en åtminstone försiktig
socialistisk tendens uppburna
samhällsgrupperna med de föga demokratiska och allt annat än
socialistiska målföreställningar och projekt,
som betydande engelska, amerikanska och ryska
statspolitiker hysa gott hopp om att kunna
realisera efter kriget. Just nu tycks
emellertid den uppfattningen vinna ökad spridning,
enligt vilken det kommer att bli Rysslands tur
att anpassa sig till de borgerliga allierades
samhälleliga behov. Så skriver också, mycket
tvärsäkert, O. F. Meyer: ”Sovjetstaten för nu
inte längre någon totalitär kamp för något
absolut nytt under solen. Den kämpar för sitt
liv tillsammans med världens antitotalitära
krafter. I sin praktiska politik och militära
kamp sätter sovjetstaten — i motsats till alla
sina teoretiska begrepp och ideologiska
propagandateser — mot totaliteten hos den
nationalsocialistiska ’nyordningen’ de skapande
krafterna hos de federativa makterna. Dess
politik och krigföring anpassar sig
världspolitiskt efter Englands och Förenta staternas
antitotalitära och ’kapitalistiska’ krafter. Den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
