Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tyska republiken
-en förpuppning av den
preussiska militarismen
Av H. Rodriguez
I diskussionen om Tysklands demokratiska
förnyelse intar naturligtvis bedömandet av den
tyska republiken, som grundades 1919 i
Wei-mar, en viktig plats. Yar denna republik
identisk med ”det andra Tyskland”, som vi tro på
och som vi vilja hoppas på? I sin bok
”Tyskland efter Hitler” gör Otto Friden ett utfall
mot tyska emigranter som Geyer och Loeb,
som i sina londonpublikationer behandla de
sista decennierna av den tyska historien ”med
idel nedsättande kritik”. Hur förhåller det sig
därmed? Var weimarrepubliken bara ett
förberedelsestadium till den nazistiska
nymilitaris-men •— eller en förebild till det bättre
Tyskland som skall nyskapas? Man kan belysa
denna fråga från två sidor. Att det förelåg
en portion god vilja på de tyska
socialdemokraternas och borgerliga demokraternas sida,
att breda massor av det tyska folket av hela
sitt hjärta önskade uppbyggandet av en
verkligt demokratisk, fredlig och ickemilitaristisk
stat, kan naturligtvis ingen människa betvivla.
Men just när man i dag gör en återblick, inser
kämpande vilja hos de arbetande massorna,
måste bäras upp och föras fram av en livsvilja,
som uttrycker de arbetandes fasta beslut att
grundligt omvandla samhället, och således
icke vara uttryck för en arbetarnas räddhåga,
som söker bourgeoisiens sanktion för sin
verksamhet.
man, att massorna som önskade det nya och
deras republikanska ledare aldrig voro den nya
statens egentliga herrar, utan bara ömkliga
marionetter i händerna på de militaristiska
tråddragarna. En minoritet av tyskar —
däribland de tyska syndikalisterna — betonade
detta redan långt före 1933. Tyvärr fingo de
också rätt. Om vi konstatera detta, så sker
det varken av självgodhet eller skadeglädje
över den slagna tyska socialdemokratin, utan
därför att man måste klart inse det förflutnas
fel, om man vill göra det bättre i framtiden.
Därför hävda vi: de enda politiskt aktiva
krafterna i Weimar-Tyskland, som verkligen
visste vad de ville och handlade i
överensstämmelse därmed, voro militaristerna som i
republiken funno en gynnsam jordmån för sitt
ljusskygga hantverk, medan den officiella
demokratin sörjde för att de avgjorda
motståndarna till generalsklieken nedtystades och
systematiskt nedsvärtades.
Författaren Theodor Plivier sammanfattade
den tyska republikens fundamentala
faktum i en enda sats, som utgör titeln på hans
utmärkta roman: ”Kejsaren gick, generalerna
stannade kvar”. Men generalerna förblevo icke
passiva. På hösten 1925 hölls i Munchen en
politisk process för undersökning av den så
kallade ”dolkstötlegenden” (nämligen
påståendet att hemorten, d. v. s. arbetarna, år 1918
skulle genom lömskt angrepp från bakhåll ha
framkallat den ”segerrika” arméns nederlag).
I denna process meddelade general Gröner,
sedermera tysk försvarsminister, att
överkommandot i november 1918 slöt en pakt med
socialdemokraterna. Syftet med denna pakt var
att slå ned revolutionen. Generalfältmarskalk
von Hindenburg bekräftade officiellt denna
allians i ett brev till Ebert, sedermera
socialdemokratisk rikspresident, i december 1918. Gröner
omtalade vidare: sedan krigstiden fanns en
hemlig telefonledning mellan rikskansliet
(statsministerns ämbotslokal) och högsta
armébefälet. Genom denna tråd diskuterade nu
Ebert och generalerna dagligen den politiska
situationen och de åtgärder som borde vidtagas.
”Vår förnämsta uppgift var”, förklarade
general G rön er ordagrant, ”att rycka makton
från arbetare- och soldatrådet i Berlin”. För
detta ändamål arrangerades den militära in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
