Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klasskamp i
efterkrigstidens Amerika
Av Augustin Souchy
i.
Dc stora strejker som kom efter krigets slut
i Förenta staterna var en företeelse som
förtjänar att uppmärksammas framför allt av
arbetarklassen. Strejkrörelsen var av
betydelse icke blott genom sitt stora omfång, utan
också och kanske framförallt genom de
ekonomiska problem som därigenom kom i
centrum för uppmärksamheten.
Strejkerna överraskade ingen. Under kriget
steg prisen. Löneförhöjningarna motsvarade
icke prisstegringen. Det var därför att
förutse, att arbetarna skulle framställa
fordringar, så snart kriget slutade. Och detta skedde.
Det är icke heller förvånansvärt, att dessa
stora strider främst kom i Förenta staterna och
mindre i andra länder. Där förefinnes politisk
demokrati med utsträckta friheter, och
utvecklingen nådde ett stadium som nödvändiggjorde
en frammarsch mot den ekonomiska
demokratin.
I de flesta andra länder är situationen
olikartad. I Ryssland t. ex. tillåter totalitärstaten
icke den minsta .strejkrörelse, till trots att den
ryske arbetarens ekonomiska situation är
förtvivlad. I England har arbetarregeringens s. k.
nationaliseringspolitik absorberat
arbetarklassens intressen och förhoppningen om en
strukturförändring av den kapitalistiska
regimen leder aktionskrafterna i nya och
dessvärre antagligen felaktiga kanaler. I en del
andra länder, även om de tillhör de
"segerrika", har krigets förstörelseverk resulterat i
en allmän ekonomisk nedgång och elände, vari-
genom arbetarklassens fordringar blir
illusoriska. I en del länder företogs dessutom
expro-priationer mot den del av kapitalisterna, som
under kriget samarbetade med fienden, och
dessutom igångsattes en viss social
reformpolitik. Dessa förhållanden framskapar en
mentalitet, som är föga gynnsam för strejkrörelser.
En liknande inverkan har arbetarpartiernas,
socialisternas och kommunisternas deltagande i
regeringarna, konstateras i dag i flera länder.
Ide besegrade länderna, framför allt i
Tyskland, tillåter ockupationsarmén icke någon
som helst rörelse av arbetarklassen, och det
minsta försök till resningar undertryckes. De
enda stora länder, där den politiska och
psykologisk situationen favoriserade
klasskampen efter kriget var därför Förenta staterna
och i viss mån även Kanada.
Strejkvågen i Amerika började sommaren
1945. Den ena industrin efter den andra
hotades av strejk. Flera miljoner arbetare var
engagerade.
Myndigheterna försökte på fredligt sätt få
slut på konflikterna. I Washington hölls en
konferens mellan arbetarnas och arbetsköparnas
representanter i syfte att få en lösning på
motsättningarna. Resultatet var föga
tillfredsställande. Arbetsköparna förklarade sig icke
kunna acceptera arbetarnas fordringar, och
motsättningarna fortsatte att bestå. På denna
konferens inträffade att John Leivis, som i
staterna kallas det "gamla lejonet" och som
förut var CIO:s ledare, representerade den
mäktiga gruvarbetarefederationen och talade
på ett sätt, som inom arbetarkretsarna
betecknades såsom skandalöst, och som arbetsgivarna
halsade med bifall.
Lewis vände sig skarpt mot regeringens
kontroll av pris, profit och löner. Han försvarade
"fria företag och fria överenskommelser eller
kollektivavtal mellan arbetarnas och
arbetsköparnas organisationer". Han förklarade, att
"fria företag och fri konkurrens utgjorde i det
förflutna som i framtiden den faktor, som
begränsar profiten och sänker prisen för
konsumenten". "Vi får icke vara emot att
industrierna gör profit", fortsatte John Lewis, och
tillade: "Arbetet, de som investerar kapitalet
och konsumenterna i allmänhet är intresserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
