Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II.
Do stora strejkerna i Förenta staterna har som
mål- att erhålla samma löner som arbetarna
hade under kriget. Men då var arbetstiden 52
timmar, och i dag är den 40 timmar i veckan.
Den s. k. "unchangot take-home-pay" skulle
betyda en löneökning av 30 procent.
Arbets-köparna ville icke betala det, och arbetarna
förklarade strejk.
Arbetarna motiverade sina fordringar mod de
stora profiter, som företagarna gjorde under
kriget och som enligt arbetarnas mening skulle
göra det möjligt att öka lönerna.
Industriägarna svarar, att lönen icke kan
höjas utan att samtidigt stegra priserna,
emedan deras profiter är små. De förklarar, att
år 1944, sedan alla utgifter ocli råmaterial
betalats till kreditorerna utanför driften, hade
arbetarna erhållit 92 cents som lön av varje
dollar, av övriga 8 cents tillfördes
reservfonden hälften för företagets utvidgning o. s. v.,
och endast 4 cents utdelas som profit åt
aktieägarna.
Efter denna framställning skulle arbetarna
få 92 procent av arbetets frukter...
Socialismens fordringar skulle sålunda redan vara
förverkligade inom det nuvarande samhället.
Det skulle således vara onödigt att göra
revolutionär propaganda och utarbeta socialistiska
samhällsidéer. Karl Marx förutsägelse, att den
kapitalistiska utvecklingen själv kommer att
leda till socialismen och kommunismen
inträffar helt och hållet — menar man — och
det är så att säga kapitalisterna själva som
förverkligar socialismen!
De stora fackföreningarna i Förenta
staterna hyser en liknande uppfattning. De är
motståndare till socialrevolutionära ideologier och
intresserar sig endast för att arbetarna skall
försvara sina ekonomiska intressen inom den
nuvarande regimen.
D essa argument är icke desto mindre en
mystifikation. Kapitalisternas inkomster
har icke reducerats, och påståendet oin att så
skulle ha hänt är felaktigt. Profitens form
förändras, icke dess väsen. Förut var
dividenden den mest betydande delen av kapitalets
avkastning, i dag är det ej längre så. Aktie-
ägarna erhåller sina vinster på annat sätt.
Man utdelar gratisaktier. Och ägarna deltar i
industrierna, och deras insatser betalas med
löner på tiotusentals dollars årligen, medan
arbetarna måste nöja sig med 1.500 till 2.000
dollars, d. v. s. tiondelen. På så sätt fortsätter
den ekonomiska olikheten, och i dag som förr
består överklassen och underklassen.
Sådan är verkligheten. Entreprenörerna
talar om de stora löneförhöjningar arbetarna
har åtnjutit de sista årtiondena, men de talar
icke om sina egna inkomster. De jättestora
inkomster, som gjordes i den förflutna tiden,
växer i dag och blir större i framtiden. Ett
exempel taget från den nyaste tiden är Henry
Kayser som under kriget lyckades bli en av
landets rikaste. Denne skeppsvarvskung, vilken
före kriget levde som en beskedlig liten
företagare, har uppnått en jättestor förmögenhet
tack vare tiotusentals arbetare, som arbetar
i hans företag.
Löneförhöjningarna och samtidigt de
kapitalistiska förmögenheternas tillväxt är
följden av ökad produktivitet. Kakan som
fördelas är i dag mycket större än den var för
hundra år sedan. Bekvämligheter, förut
reserverade för ett litet antal av privilegierade, är i
dag tillgängliga för majoriteten av folket,
framför allt i industriländerna. Men relationen
mellan kapitalprofit och arbetarlöner är i dag
densamma som förut.
Ett talande exempel är konstsilkeindustrin
i Förenta staterna. Tack vare de tekniska
framstegen har produktionen blivit fyra
gånger större mellan åren 1929 och 1941.
Produkternas priser har reducerats med nästan två
tredjedelar, och konsumtionen har sexdubblats.
För att kunna tillfredsställa marknadens
utvidgning behövdes en tredjedel arbetare mera
än förut. Lönerna förhöjdes med två
tredjedelar, ocli det blev naturligtvis också större
inkomster för kapitalisterna.
Produktionskapacitetens tillväxt skapade fram en större
produktionsvolym och följaktligen mera att dela
mellan arbetarna och kapitalisterna. Men
koefficienten mellan lönen och profiten fortsätter i
dag liksom förut i ungefär samma
proportioner.
Liknande exempel kunde anföras från andra
industrier. Produktionsstegringsprocessen
fortsätter ocli främjas alltjämt genom nya uppfin-
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
