Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det fordras mycket höga skolbetyg för
de fattiga som vill komma i åtnjutande av
dem, medan de rika får tillgång till
högskolorna genom sina pengar. Koestler
sammanfattad utvecklingen på detta område i följande:
"Först delades befolkningen upp i
inkomstklasser . . . sedan överfördes derma ekonomiska
indelning till den följande generationen från
vaggan genom en avsiktlig statlig politik. En
ärftlig byråkratiteknokrati- och militärkast
uppstår inom ramen av en ny typ av
klassamhälle, som inte längre grundas på innehavet av
produktionsmedel utan på kontrollen av
statens spakar, och det följer samma tendens till
självkonservering som karakteriserar allt
bestående klassvälde i historien."
Samskolorna har avskaffats. Pojkar och
flickor skiljas åt vid 12-års-åldern. Tävlingar
mellan elever och lärare har avskaffats.
Moderna skolmetoder, som tidigare tillämpats,
avskaffas som "en falsk vetenskap . . . full av
skadliga anti marxistiska tendenser" och i
stället sättes den sanna vetenskapliga
"marxisttendensen" genom införandet av bestämmelser
som följande:
"Rektor är skolans enda överhuvud ...
läraren skall inte endast kunna ge order åt
lärjungen utan även straffa där så är
nödvändigt . . . Övertalning endast hindrar
utbildningen av disciplinerade människor." Och det
talas om "de korrumperande och nihilistiska
verkningarna av skolor som inte lägger
tillräcklig vikt vid skapandet av en patriotisk
anda . . ." (undervisningsministern Potemkin).
En avgörande fråga är huruvida
olikställdheten inom det ryska samhället tilltar eller
avtar. En av de tre grundprinciperna som
skulle skydda Proletariatets Diktatur mot
byråkratisk degeneration var Lenins princip om
maximalinkomst, att ingen medlem av den
statliga byråkratin ända upp till republikens
president skulle få högre lön än en
kvalificerad arbetare. Det dröjde inte länge förrän det
uppstod "prioritet för ansvariga ledare". 1931
kom Stalins krigsförklaring mot
likalönsprin-cipen. Den stämplades som förfång för den
sociala produktionen. Likställigheten
stämplades som en "småborgerlig avvikelse" och
genom en ihärdig propaganda ingavs
befolkningen övertygelsen, att olikställighet i löner
var en av socialismens grundprinciper. Den
nya olikhet som växte fram betraktades som en
triumf för den socialistiska etiken!
Inom industriarbetet kom tidtagarandan
om vilken Molotov förklarade: ". . . det är
inte frågan om överansträngning . . . Att räkna
minuter och sekunder under arbetet innebär
att skapa en rytm ... att införa kultur i
arbetet. Det är därför inte fråga om att
överanstränga arbetaren utan att få en kultiverad
inställning till arbetet." "Stakhanoviterna" —
d. v. s. lagledarna (förmän med kapitalistisk
terminologi) — fick egna matsalar på
fabrikerna och fick ända till 20 gånger mer betalt
än de andra. Enligt Trud (20/1 1936)
tjänade 60 anställda vid en Donetzgruva 1.000—
2.500 rubel i månaden per man; 75 tjänade
800—1.000 rubel per man; 400 tjänade 500—
800 rubel och de övriga tusenden av arbetare
tjänade genomsnittligt 125 rubel.
Topplönerna vid denna genomsnittsgruva var omkring
30 gånger större än minimilönerna.
"Direktörernas, överingenjörernas ocli
administratörernas löner i det översta skiktet är hundra
gånger större än medellönen och ända upp
till trehundra gånger större än minimilönen.
1943 fullbordades utvecklingen genom
uppkomsten av do första ’proletära
miljonärerna’, som entusiastiskt välkomnades av
sovjetpressen", skriver Koestler.
Man invänder, att även om inkomsterna är
olika så representerar de dock löner och inte
profiter. Och man säger: ingen kan i
Sovjetryssland äga en fabrik och därigenom tillägna
sig resultatet av andras arbete. Ingenting
annat än en lek med ord. Koestler liar rätt när
han säger: "Vem vill köpa en fabrik, när man
kan åtnjuta ägandets alla fördelar utan de
ekonomiska riskerna?" Nej, staten övertar
riskerna liksom den övertagit ägandet av
produktionsmedlen. Och som ägare av
produktionsmedlen har staten också övertagit
lönesystemet och inkasserandet av mervärdet
varefter den distribuerar profiten till den nya
överklassen i form av garanterade löner. Man har
i nya former bibehållit den kapitalistiska
utsugningen, profitsystemet och lönesystemet. I
stället för do många enskilda
privatkapitalisterna har trätt den ende, store
monopolkapitalisten: staten. I stället för arbetarnas
beroende under privatkapitalisten har trätt liv-
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
