- Project Runeberg -  Syndikalismen / 1946 /
77

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

diska Ryssland" (1881) påvisat detta drag.
"Kratpotkin", skrev han, "är en ytterst
uppriktig och frimodig man. Alltid säger han den rena
oförfalskade sanningen, utan att ta hänsyn vare
sig till egenkärleken hos den som han talar med
eller till någonting annat, och detta är det mest
påfallande och sympatiska draget i hans
karaktär. Man kan obetingat sätta tro till varje ord
han säger." -— Det är denna sida i hans väsen
som gör hans "Memoarer" till ett av den
biografiska litteraturens mest framstående verk.
Han, som har så mycket intressant att berätta
om andra, stannar alltid i bakgrunden och när
han likväl blir tvungen att tala om sig själv
så sker det med en anspråkslöshet som är
rentav förtjusande.

Han var aldrig en "den gyllene medelvägens"
man, som vände kappan efter vinden.
Likgiltighet gentemot människor oeh ting var honom
fullständigt främmande. Jag minns ett samtal med
honom om en gammal vän, som en gång bragt
frihetens sak stora offer men senare
småningom allt mer försjönk i skepticism. — "Jag
beklagar honom av hela mitt hjärta", sade den
gamle Krapotkin. "Skepticism är alltid
samvetets begynnande avmattning, och det är i regeln
en obotlig sjukdom. Men han har gett oss det
bästa han hade att ge bort, och därför måste
vi alltid vara honom tacksamma,"

Då Krapotkin före sin avresa till Ryssland
skriftligt tog farväl av mig, kände jag
instinktivt att vi aldrig skulle få återse varandra.
Denna tanke gjorde mitt hjärta dubbelt tungt i
fångenskapen. Men hans brev var trots hans
höga ålder så förhoppningsfullt och fullt av
tillförsikt, att jag gladde mig med honom över
att han skulle få återse det gamla hemlandet,
som han bar så djupt i sitt hjärta.

Det var ett hårt öde som väntade den gamle
mannen i Ryssland. Revolutionen, som
befriat hans land ur sekellång träldom, slog under

bolsjevismens inflytande allt mer oeh mor över
i diktatur, som lade grunden till Europas första
totala stat och strödde de fördärvliga fröna till
fascismens draksådd. Liksom Robespierre oeh
jakobinerna med giljotinens diktatur bereddo
väg för Napoleons sabelvälde, så lade Lenin
och hans anhängare grundvalarna för Stalins
despotism och hans senare allians med Hitler.

Krapotkin insåg faran genast i början och
då han aldrig var mannen som stillatigande fann
sig i förhållandena, så kämpade han, trots sin
höga ålder och den svåra sjukdom som
hemsökte honom, med manlig beslutsamhet
däremot. Hans brev till Lenin, vari han med hela
sin humanitetskänsla protesterade mot. den så
kallade "gisselpolitikens" metoder, och framför
allt hans "upprop till Västeuropas
arbetare-klass", som han skrev några, få månader före
sin död och som miss Bonfield hade med sig
från Ryssland, voro hans sista manifestationer
mot det tyranni som han kämpat mot i hela sitt
liv. Detta upprop är i dag nästan bortglömt,
men det visar oss ständigt på nytt hur klart
Krapotkin bedömt sakerna. Denne man, vars
djupa humanitet av så många betraktades som
en opraktisk svärmares naiva
känsloförvillelser, visade en djupare förståelse för tingens
utveckling än de flesta så kallade realpolitiker,
vilka då icke kunde se skogen för idel trän.

Några få månader efter Krapotkins död
besökte oss hans dotter Saseha i Berlin och
lämnade mig som ett sista minne ett fotografi
av den döde vännen och kamraten på
dödsbädden och en liten kvist av den krans som lagts
på hans grav. Jag har troget bevarat dem. Det
är bland de få saker som jag räddat med mig
från Tyskland. Han hade kämpat och lidit ut.
Ännu i döden visar detta ädla ansikte hans stora
själs människokärlek. En man hade gått in i
gångna släktleds stora rike — en man vars like
världen icke ofta sett.

77

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:47:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syndikal/1946/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free