Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krapotkin, var hans varma människokärlek,
hans orubbliga rättfärdighetskänsla som höll
stånd mot varje påfrestning. Hans sinne för
rättvisa var icke något abstrakt begrepp, utan
levande medkänsla som yttrade sig i det största
och i det minsta. Han liar säkert i hela sitt liv
aldrig förödmjukat en människa. Hela hans
handlande bestämdes icke av några yttre
regler, utan av impulsen i hans stora själ, som hade
förståelse för allt.
Då det stora världskriget utbröt år 1914 och
våra vägar skildes åt, förblev vårt personliga
förhållande oberört, ty jag visste att hans
ställning var resultatet av hans djupaste
övertygelse, som ingen kunde betvivla. Vem av oss
som hade rätt, kan ingen bestämma, ty när allt
kommer omkring är ju varje rättsföreställning
endast frukten av vår innersta känsla, som ingen
"absolut sanning" kan bestämma över.
Krapotkin hemsöktes under kriget ofta av sjukdom,
mon han skrev till mig så ofta han kunde och
skickade böcker från sitt bibliotek till mig i
koncentrationslägret, vilket icke var någon lätt
sak, ty de flesta av hans böcker var försedda
med talrika anteckningar av hans hand och dem
måste han omsorgsfullt radera bort så att
censuren icke tog anstöt. I ett brev, som jag vid
den tiden mottog från honom, förklarade han
att han hade full förståelse för min ställning
till kriget, fastän han icke kunde dela den.
Karakteristiska voro därvid följande ord: "Det
kommer framför allt an på övertygelsen. Man
skall aldrig företräda en sak, som icke kommer
från djupet av ens hjärta. Också denna
förfärliga katastrof kommer att få ett slut. Då skola
vi också i fortsättningen stå tillsammans för
den mänskliga frigörelsens stora sak, som är
allas vår sak."
Denna uppriktighet i åsikter gjorde sig också
märkbar i hans tal och var orsaken till att hans
ord väckte ett så starkt intryck bland hans
åhörare. Krapotkin var ingen "stor talare", då
varje konstnärlig retorik var främmande för
honom. Men han ägde i hög grad detta
hemlighetsfulla Något, som kommer ur själens djup
och som just därför präglar sig in så mycket
djupare i människorna — detta Något som man
varken kan lära sig eller lära bort, därför att
det är personlighetens fullkomligaste uttryck
och motsvarar människans innersta väsen.
Jag kommer aldrig att glömma det intryck som
ett av hans tal framkallade hos mig och hos
alla som hörde honom. Det var vid den tiden
då de fruktansvärda detaljerna 0111 pogromen i
Kisjinev nådde fram till oss i London. Hela den
judiska arbetarvärlden i East End marscherade
i sluten trupp till Hyde Park för att inlägga
en protest mot denna oerhörda förbrytelse av
den tsarryska regeringen. Det var en dyster oeh
kulen dag, helt passande för den stämning som
besjälade de tusenden som då i stum
indignation strömmade fram mot folkets stora forum.
Krapotkin kom lite sent och det var omöjligt
att tränga sig fram genom den tusenhövdade
massan, som tätt omringade tribunen. Då lyfte
arbetarna den käre gamlingen upp över sina
huvuden, tills han nådde fram till den vagn
från vilken vi talade. Jag kan ännu i dag se
honom sådan lian var den dagen. Hans ansikte
var blekt av inre rörelse och det grå skägget
rörde sig darrande i vinden. Hans första ord
voro något stackiga, men snart kom hans inre
upprördhet till mäktigt uttryck. Varje ord var
ett hammarslag, en fruktansvärd anklagelse mot
de fega upphovsmännen till detta barbariska
blodbad, som utgjorde en skamfläck för
begreppet människa. Den gamle såg ut som en profet
från forna tider. I hans röst märktes en
egendom lig1 skälvning, som om de ryska
martyrernas smärta och lidande hade förkroppsligat sig
i denne man och kommit till ett övernaturligt
uttryck.
Och alla de tusen åhörarna kände med honom,
slukade lians ord som trängde djupt in i
hjärtat därför att de kommo från hjärtats djup.
Jag skall aldrig glömma detta tal eller det
egendomliga mötet den: kulna dagen. Vem hade
då kunnat ana att massmordet i Kisjinev skulle
krympa ihop till en barnlek i jämförelse med
de oerhörda förbrytelser som i våra dagar växt
ut till en världsföreteelsc ?
Naturen hade begåvat Krapotkin med rika
skatter redan i vaggan, men den största
skatten av alla var hans personlighet, hans
karaktärs inre storhet och renhet, hans sinnelags
förnämhet som icke ens de bittraste motståndare
till hans åskådning kunde vägra den aktning de
voro skyldiga den. En av hans äldsta vänner,
Stepnjak, hade redan i sin bok "Det undcrjor-
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
