Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättes i verket. Det är självklart att vi som
anarkister inte bör ställa oss avvisande till de
sociala reformerna, men det är lika självklart
att vi förbehåller oss rätten att kritisera både
reformernas utformning och den praktiska
funktion de så småningom kommer att få. Allt
socialt reformarbete bör vara inriktat på att
från grunden omskapa det kapitalistiska
samhället. Det är just detta man tvivlar på att do
nuvarande reformsträvandena leder fram till.
På den nu praktiserade vägen uppnår man,
efter vad man tycker sig förstå, ingenting
annat än ett, konserverande av det kapitalistiska
systemet. Morgondagens Sverge kommer
tydligen, om inte alla tecken slår fel, att bli en
outhärdlig och i längden ohållbar kompromiss"
mellan socialism och privatkapitalism. I ett
till det yttre socialiserat Sverge kommer
privatkapitalismen att fungera, inkapslad i ett,
effektivt försvarshölje, uppbyggt av
statssocialisternas försäkran om att visst inte alla avsnitt
av det ekonomiska livet ska tas i samhällets
ägo. Denna paradoxala hybrid kommer
naturligtvis inte att kunna skapa tillfredsställande
garantier för lönearbetarna. De kommer att
finna sig vara utsatta för en olidlig press av
ett samhälle, som till hälften består av ett
auktoritärt system oeh till hälften av en
hänsynslös privatkapitalism. Grundvalen för
människans ekonomiska otrygghet och psykologiska
fruktan kommer med all sannolikhet inte att
bli mindre under sådana förhållanden.
Man har nu kommit fram till ett läge där
individens svängrum hotar att bli
fullständigt utplånat. Under hänvisning till det
nuvarande samhällets komplikation och
svåröverskådlighet tilldelar man individen en roll av
enbart acceptant av de anstalter på det
ekonomiska och politiska livets område, som man
påstår vara de för samhället’ bästa. Med de
mikroskopiska möjligheter som står till buds
att med personlig kritik och
gruppopinionsbildning effektivt påverka utvecklingen i
annan rktning än den av maktinnehavarna
önskade, finns inte längre någon verklig garanti
för att demokratin är levande oeh livsduglig.
Den sociala handlingsaktivitet, som givetvis
finns latent även under nuvarande
förhållanden, vaggas till sömns och uppväcks sporadiskt
vartannat år vid de politiska kraftmätningarna
i landets vallokaler. Men även det s. k.
demokratiska valsystemet fungerar numera i hög
grad auktoritärt. De valsedlar som presenteras
väljarna är tillverkade av små politiska
kotterier inom partiernas valorganisationer och ofta
blir dessa tillkomna på ren slump och någon
garanti för att de för uppdragen mest skickade
blir placerade på valsedlarna finns givetvis
inte. Från partiernas sida hävdas alltid vid
denna invändning mot det härskande systemet,
att det till slut, helt beror på väljarna själva
att de inte inom primärorganisationerna tillser
att de önskade kandidaterna uppföres på
valbara platser. Argumenteringen är mer än
bristfällig; det torde väl inte ha undgått någon
kritisk granskare att de dominerande partiernas
primärorganisationer dirigeras av sådana
personer, som är helt inställda på att konservera
det bestående. Talet om att opinionsmöjligheter
finns inom organisationernas ram kan hänföras
till det plan av lätt justerade lögner, som man
alltid tillgriper när det gäller att bevisa hur
perfekt det demokratiska valsystemet fungerar.
Den som har den minsta erfarenhet av
politiskt-parlamentariskt arbete vet, att apparaten
arbetar klumpigt och osmidigt, att sammanträdena
övervägande ägnas åt betydelselös
protokollsläsning under det att de stora avgörande
frågorna möjligen rapportvägen kommer till
medlemmarnas kännedom. I känslan av att "andr^i
klarar av det" avstår medlemsmajoriteten från
att nedlägga sitt veto — detta gäller inte bara
inom den politiska organisationsvärlden;
företeelsen är lika ofta förekommande inom
fackföreningsrörelsen. Denna mentalitet är givetvis
förkastlig, men det torde vara att våldföra sig
på sanningen om man härvid vill lasta
medlemmarna för att tillståndet blivit sådant. Det
ligger i systemets natur och missförhållandena
kan inte i detta hänseende undanröjas utan att
samtidigt systemet radikalt förändras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
