Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiskt undersöka orsakerna till den
språngarta-de utvecklingen mot ett allt obönhörligare
auktoritärt förtryck. Det ligger i sakens natur, att
det omskrutna "folkhemmet" till sin yttre
struktur lätt får prägeln av ett demokratiskt
idealsamhälle. Man har stora inbillade
framgångar att peka på. 1) Vi klarade oss
helskinnade undan kriget — en del "skyller" på turen,
andra på vår regerings vishet. 2) Vi har
undgått förhärjande arbetslöshetskriser i
övergången mellan krigs- och fredsproduktion. 3)
Penningvärdet har kunnat upprätthållas. 4)
Vår utrikeshandel har kommit igång och lovar
gott för den närmaste framtiden. Att förneka
dessa fakta vore dumt och meningslöst, men
när man försöker formulera vår demokratis
inneboende styrka enbart på dessa lösliga
grunder då må det vara förlåtet om man ställer sig
skeptisk. Man glömmer så lätt bort i
sammanhanget, att det pris vi fått betala för att
uppnå denna halvgångna demokrati haft en
benägenhet att utplundra de sista resterna av
individuell egenart hos individerna. Vad
samhället nu kräver av sina medborgare är ett avkönat
ja-sägande. Den civila protesten mot den
alltmer outhärdliga samhälleliga uniformiteten
kan snart inte formuleras av andra än diktare
— och dessa har man sedan länge lärt sig att
medlidande rycka på axlarna åt. Innan vi går
vidare ska vi emellertid undersöka denna
protestinställning hos fyra av våra just nu mest
uppmärksammade diktare. Det kan endast bli
en schematisk antydan om hur deras
individuella samveten reagerat, men diktarna brukar
ju ha namn om sig att seismografiskt registrera
grundstörningar i samtiden och därför kan det
i detta sammanhang vara intressant att se liur
nästan kollektivt deras protester sammanfaller.
Den som kanske hårdare och merai
konsekvent än någon annan formulerat en
frontställning mot folkhemsidealet är Gunnar Ekelöf.
Det sker i hans senaste diktsamling Non
Serviam. Redan i titeln — Jag vill inte tjäna,
anger han sina intentioner. I Non Serviam är
det framförallt en dikt, söm i detta
sammanhang är intressant. Den heter Till de
folkhemske. Dikten har fått en satirisk utformning, men
bakom de raljerande stroferna märker man ett
bittert allvar,, en sammanknuten ångest över
det hänsynslösa i tidens mardrömslika ritt mot
det patenthygieniska idealsamhället där all
individualitet och personlig egenart utplånats.
Dikten återges här i sin helhet:
Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså
förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda
neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar
hygieniska barn
(aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade kommunalbarnjungfrur
svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa
vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas
drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkas-
tare.
Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och
poet
livdömd att bortfrakta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmar-
fjäril
brummande framför morgonens klase av skär
kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.
Denna karikerade framtidsbild kanske inte
alls är så orimlig som vi nu tycker. En tid,
vars tänkande utmärkes av
kvantitetssynpunkten och där kvalitets- och differenshänsynen
helt enkelt avföres från dagordningen, kan
mycket väl komma att utmynna i ett
framtidssamhälle, som sammanfaller ined den bild
Gunnar Ekelöf i sin dikt antytt. Tidskritik av det
slag Ekelöf här presterat når tyvärr aldrig
dem, som holst borde läsa den. De har inte tid
att ägna sig åt så föga matnyttiga ting som
kultur. Kultursidorna i arbetarpressen ger syn
för sägen.
Karl Vennberg har vid skilda tillfällen
deklarerat sin anslutning till anarkismen. I
hans båda diktsamlingar Halmfackla och
Tideräkning finner man kanske inte så många dik-
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
