Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter, som direkt ger uttryck för en anarkistisk
inställning, men redan Vennbergs radikala
tvivel på de sociala frälsningsreceptens
verkliga värde innehåller naturligtvis ett visst mått
av ■ tidskritik. Det mest kännetecknande för
Vennbergs lyrik är det systematiska
upplösandet av trosföreställningar och vanetänkande.
Han är en obeveklig fiende till all intellektuell
förenkling. Som ett bidrag till den tidskritik vi
här försöker ge en bild av citeras några
avsnitt ur titeldikten ur hans senaste
diktsamling Tideräkning:
Somliga har fått för sig
att jag på rent trots
och av ungdomlig lust att uppvigla
skulle förneka den vanliga tideräkningen
men jag har den största respekt för
tideräkningar
julianska judiska gregorianska
muhammedanska
och sätter aldrig i gång några mera väsentliga
företag
uta,n att fastställa deras läge i tiden
deras position i förhållande till världens
skapelse
Roms grundläggning
flykten till Medina och så vidare.
Vem skulle på allvar vilja göra sig av med
dessa barslitna kalendrar
med all deras hemvana svindel
vem skulle våga möta
utan tidens masker och sammanhang
historiens tysta förbehåll
i mörkrets utnötta trappa.
Det finns ju inte så mycket
som i oeh för sig är värt att älska
och motsatta egenskaper
kan i regel trycka varandras händer.
Till och med sanningen
kan ju vara tvekönad
ocli avla vanskapta barn med sig själv.
Hur skulle för resten jägarens sanning
någonsin kunna förlikas med villebrådets
Samveten och rättskänslor
kan lura oss med de enklaste frosskakningar
Överhuvud förefaller det
som om de ben
som världshistorien slänger till oss
skulle vara rätt magra och avknaprade.
Men ännu aldrig hörde jag talas om
att den skulle ha lyckats slänga
vare sig sanningar samveten eller köttben
utanför tideräkningen.
Den enkla samhällsdemagogin avslöjas i en
dikt som denna och det som återstår blir — ett
avknaprat ben, eller för att transformera ned
uttrycket till vardagsspråk — förrådda och
stympade ideal. För övrigt talar denna dikt så
enkelt och klart till läsaren att den inte
behöver kommenteras.
Vi har nu i två av det senaste årets mest
uppmärksammade diktsamlingar funnit en
tidskritik, som i huvudsak överensstämmer med
den som anarkosyndikalismen gör sig till tolk
för. Innan vi slutar denna granskning ska vi
emellertjd syssla med ännu två diktare. Av
dessa torde åtminstone den ene — Stig
Dagerman, vara välkänd för en stor del av denna
tidskrifts läsare, Hans debutroman Ormen är,
som Ivar Harrie nyligen uttryckte det "den
hittills mest konstnärligt formulerade civila
protesten mot militariseringen". Men det är
inte endast en protest mot militariseringen. I
Dagermans bok möter oss hela vår tids tragiska
problematik. Han ser den väsentliga bristen i
att vi inte vågar kännas vid vår fruktan utan
söver in oss i ett lögnaktigt frälsningsrus. I
stället för att fly från fruktan menar
Dagerman att vi ska fly in i den, komma underfund
med dess väsen och eliminera dess orsaker. På
ett ställe i Ormen heter det:
Mej trycker de, sa Edmund, mej trycker de
som ett järnband över skallen att veta att de
finns lagar som ingen frågat mej om jag vill
acceptera som gör mej praktiskt taget
försvarslös. Visst har jag teoretiskt sett ännu
chans att hyra ett torg å en
högtalaranläggning å ingen har naggat stämbanden på mej
men i verkligheten är ja ju bara på utlåning.
När som helst kan den stora trygghetsgivaren
ta mej tillbaka fö-r nån utlåningstid är inte
stipulerad, de ingår i utlånarens villkor, för nu
behövs jag i Manchukuo. Jag måste dit å
skjuta kameler som hotar trygghetsgivarens
säkerhet. Eller ja måste iväg till Tanganyika, Där
är det en; krokodil som uttalat sej nersättande
om mej som statsmedlem å nu förstår
trygghetsgivaren plötsligt att jag är förbannad å
måste dit å bli uppäten av krokodilen.
Detta gör, sa Edmund, att ja känner mej
hotad, ja känner mej förbannat hotad av
trygg-hetsgivaren. Ja känner mej mycket mer hotad
än om ja bodde i ett gangsterkvarter. Där
konfronteras ja ändå med storheter som ja har
något begrepp om. Där kan ja ändå kalla på
lijälp från mina vänner. Där kan ja om inte
annat åtminstone bli hederligt skjuten. Men
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
